Inledningstext

Samhället innehåller många blinda fläckar, speciellt dem man själv är en del av. Massmedier exempelvis är i princip en utpräglad medelklassmiljö. Dagens små och stora förtretligheter inom den gruppen blir självklara utgångspunkter för den världsbild som konstrueras i medierna. Eftersom jag själv är en del av medievärlden kanske jag har målat in mig i ett hörn, men vill ändå försöka att bryta mig loss. Begreppet medelklass är inte heller så självklart som det kan tyckas vid första anblick, så här finns utrymme för många reservationer och invändningar.

Som så ofta när det gäller mina egna reflektioner började det med kroppen. Med en känsla av olust som pockade på uppmärksamhet. Intresset för medelklassen väcktes första gången när mina döttrar gick i grundskolan. De hade flyttat till en annan skola i stadsdelen på gränsen mellan ett egnahemsområde och ett hyreshusområde. I den förra skolan var det naturligt att bjuda in till samspråk mellan föräldrar till alla barn. I den nya skolan var boendeformen en självklar utgångspunkt för vem man intresserade sig för, med en uppenbar självtillräcklighet bland föräldrar i villaområdet. För mig var det en mycket bisarr upplevelse, inte minst med tanke på att många av dem tidigare hade bott i hyreshus.

Den definitiva inspirationen att fundera lite mer över medelklassens sociala väsen blev den upptrissade bostadsmarknaden runt millennieskiftet. Bostaden blev snabbt en betydelsefull privatekonomisk storhet, där det gällde att ta del av uppsvinget och tillförsäkra sig en värdestegring. Ett slags pensionsförsäkring som många uttryckte det. Den föreställning som fick stor spridning är att inte bara äpplen och plommon utan även pengar bokstavligen växer på trän, inte minst i villaträdgårdarna. Om man inte hoppar på tåget i den utvecklingen får man väl skylla sig själv. Och vem blir drabbad? Ingen!

Så var det detta med alla blinda fläckar. Några av dem vill jag undersöka. Redan på ett tidigt stadium i arbetet med boken föreslog en idéhistoriker att jag skulle skriva om mellanskikten istället för medelklassen. Den första kategorin är i huvudsak en ekonomisk klass som fungerar som smörjmedel i det kapitalistiska systemet. Men jag tror att man fångar upp många andra och kanske intressantare rörelser i samhället om man fokuserar på medelklassen istället, ett begrepp som är mer ideologiskt laddat.

Men det är samtidigt ganska besvärligt. Det finns inte längre några enkla klassdefinitioner i samhället. För hundra år sedan kunde kapitalisten beskrivas som en man med hög hatt, lång rock och cigarr i munnen. Kapitalisten fanns i sinnevärlden, precis som arbetaren som av nödvändighet utvecklade olika former av kollektiva kulturer. Idag är inte klasstrukturen lika starkt knuten till personer av kött och blod, det är som om hela samhället socialt har blivit mer abstrakt och otydligt i kanterna. Egnahemsboendet är på makronivå ett medelklassuttryck, men samtidigt finns även arbetare som bor i villa. Gränserna är alltså flytande. Konsekvensen har för mig blivit att medelklassen som tema innebär att blicka utöver det perspektivet. För att ringa in medelklassens olika aspekter har jag även studerat yttringar inom andra samhällsgrupperingar. Inom alla samhällsklasser finns dessutom utrymme för att anta olika nya identiteter och samhällsroller. Här finns samtidigt öppningar för en positiv förändring av samhället.

Resonemanget knyter an till sociologen Manuel Castells analys av den pågående globaliseringen. Nationerna löses alltmer upp och nästan alla kulturformer påverkas. Som kompensation skapar vi oss nya identiteter och sammanhang. De områden jag diskuterar är utbildning, boende och idrott. Kanske någon tycker att kultur vore lämpligare än idrott. Kultur är naturligtvis mycket intressant men det är idrott också. Idrotten har förändrats mycket efter andra världskriget och ger en viktig nyckel till förståelse av medelklassens ökande betydelse för samhällsutvecklingen. Kultur har också utvecklats på ett intressant sätt. För femtio år sedan var det den intellektuella medelklassen och överklassen som var agenter för en i deras ögon riktig och okomplicerad kultursyn som delade upp världen i bra och dålig kultur. Den skulle alla följa. Ett fåfängt försök att återställa den tidigare så självklara tydligheten inom kulturen är förslagen att skapa nationellt enande kulturkanon, men i förlängningen leder dessa ansträngningar i bästa fall bara fram till frågan om vad som skapar nationell identitet i en globaliserad värld. Idag är det självpåtagna finkulturmonopolet brutet och dess traditionella yttringar har blivit olika slags subkulturer bland andra. Medelklassens självmedvetande har blivit stukat, vilket tydligt avspeglas i dagspressens kultursidor som famlar efter en ny och betydelsefull roll i samhällsdebatten; något som de kanske aldrig kommer att återfå.

Det kan låta som om medelklassen är ett döende samhällsfenomen, men det är precis tvärtom. Medelklassen är en naturlig förlängning av den arbetarklass som kapitalismen en gång födde – en klass som besitter viktiga kunskaper för bland annat organiseringen av samhället. Men medelklassens självbild har stor betydelse för hur samhället kommer att utvecklas. Här finns inte den självklara kollektiva erfarenhet som har varit så stark inom arbetarklassen, utan här spretar det åt olika håll. En av dem jag bollar idéer med pekar på risken att medelklassen kan utvecklas i fascistisk riktning, inte minst i globaliseringsprocessen. Tills nu har det mest varit arbetarklassen som drabbats av fabriksflytten men om hörnet väntar flytt av arbetstillfällen som bärs upp av tydig medelklass. Programmerarna i Indien är bara en början. Så vartåt lutar det? Som en extra krydda har vi de akuta problemen med den globala växthuseffekten, så lite tillspetsat kan man hävda att det är en ödesfråga hur medelklassen kommer att agera.

Samhället är summan av våra gemensamma förehavanden i smått och stort. Det stora problemet är bara att medelklassen inte upplever sig som en del av ett kollektiv, vi är ju alla så unika. För att försöka fånga in källan till denna självbild har jag bland annat fastnat för begreppet makt och begreppsparet kvalitet–kvantitet. Det är idag märkligt lite debatt om vem i samhället som har makt och hur den utövas, nästan tabubelagt. Med demokratins genombrott har makthavare ofta strävat efter att vara osynliga, att ”verka utan att synas”, som klanen Wallenberg har uttryckt det. Även politiker talar i allt större utsträckning om sin brist på makt. Men motsättningar i samhället blir ofta tydligare om man försöker se dem ur ett maktperspektiv. Relationen mellan kvalitet och kvantitet har en annan funktion, den kan vara ett medel att förtydliga ståndpunkter och knyter an till diskussionerna om förändringar i det framtida samhället. Man talar om information, kunskap och kreativitet. I den processen har medelklassen en central roll. Medelklassen är en viktig del av de framtida samhällsproblemen men också en nödvändig del av lösningen.

Min ursprungliga tanke var att göra en antologi, men av olika skäl blev det inte så. Istället har jag i texten vävt in intervjuer med personer som jag mött och som har spännande ingångar till olika frågeställningar. Det kan förhoppningsvis fungera som en inbjudan att medverka i en fortsättning av den diskussion som tas upp i detta tema. Bakom hörnet skymtar redan ett allvarligt globalt miljöhot. Idag är det den expanderande medelklassen som med sina resurskrävande livsstilar utgör det största hotet för mänskligheten. Samtidigt som det är dessa grupper som genom sitt inflytande kan få utvecklingen att bli mer i harmoni med naturen. Medelklassen är helt enkelt samhällets Dr Jekyll och Mr Hyde.

En text av detta slag har för det mesta hänvisningar som stöd för utläggningarna. Som webbtidskriftsredaktör är jag van att hämta information och söka mig fram på nätet. På ett normalt bibliotek är man hänvisad till den litteratur som finns där. Den ihärdige lånar hem litteratur från andra bibliotek. En forskare kanske rent av tar sig till ett bibliotek på en avlägsen ort. Här är ambitionsnivån inte att bedriva forskning med hängslen och livrem runt varje påstående. Så jag har ofta gjort det lätt för mig och låtit biblioteken komma till min dator. Jag har till och med kunnat lyssna till olika cikadors läten, vilket har bidragit till att höja mungiporna hos mig själv, som insprängda stunder av lycka.

När man talar om medelklassen kanske man borde tala om andra klasser också. Ingen samhällsklass lever längre i vakuum, som överklassen mycket väl kunde göra fram till en bra bit in på 1900-talet. Överklassaren med hög hatt, överrock och cigarr var en symbol för samhällsklassernas tydliga kopplingar till personer, vilket samtidigt markerar att gränserna var skarpa. Idag är det svårare att dra gränsen mellan överklass och alla andra. Något kunskapsöverläge finns inte längre som i slutet av 1800-talet. Bildning var tidigare ett av många verktyg för att skilja ut överklassen och freda eventuella samvetskval om varför vissa levde i lyx och andra i armod. Med kulturen var det samma sak, den ingick i ett annat kodsystem som de flesta inte kom i närheten av.

Man skulle kunna göra det enkelt för sig och definiera överklassen som den klass som lever på andras arbete, även om det inte räcker. Socialbidragstagaren lever ju också på andras arbete. Vem som vinner ekonomiskt och vem som förlorar handlar mest om hur samhällets rikedomar fördelas, ett slags samhällskontrakt som ständigt omförhandlas. Löneförhandlingarna är en del av ett sådant system. När det ekonomiska systemet är på väg att omvandlas i grunden kan det bli stora förändringar i maktbalansen, som när demokratin fick sitt genombrott. Här vill jag travestera Ulf Ekman i den religiösa sekten Livets Ord, som brukar säga att ”det är mycket som talar för att Jesus snart kommer tillbaka”. Det är mycket som talar för att de flesta samhällen går in i nya faser. Medelklassen kommer att vara en mycket viktig aktör i den processen. Och givetvis kommer den att drabbas av förändringar i sina egna, små och stora, individuella livsprojekt.

När du har läst innehållet kanske du finner det delvis motsägelsefullt. Det är väl bara en återspegling av den förvirrade tid vi lever i. Frågan är om vi kommer att nöja oss med detta tillstånd eller om vi kommer att följa modernitetens strävan efter rationell och överblickbar tillvaro?

Tillbaka till inledningssidan