Genom att gå över från klassisk dans till improvisation har Mette Wiik förmodligen förlängt sin karriär med åtskilliga år. En karriär som för många dansare innebär ekonomisk otrygghet och rädsla för skador.
Mette Wiik är 29 år och har dansat sedan hon var 12. Hon
började vandra på den klassiska vägen med ballet i 15 år,
och hamnade på Balettakademien i Göteborg. Efter utbildningen
bestämde sig Mette för att framför allt må bra. Hon
ville kunna äta när hon själv ville och kunna slappna av
från all självkontroll. Det naturliga blev att sluta med dansen.
Mette började med bland annat yoga och gled så småningom
in på dansen igen, men den här gången på improvisationsdans.
- Jag slutade med klassisk dans för jag tyckte inte om hierarkierna.
Det är hierarkier i improvisationsdansen också, men mer hanterligt.
- Det handlar om livskvalitet också, och du tar mer hand om dig själv
i improvisationsdans. Det är det som är lite av charmen, att det
är mer som människa man kan växa och inte bara som dansare.
En del av arbetet är att lyssna till sig själv och låta
en själv berätta, säger Mette.
Improviserad dans
Tillsammans med Bronja Novak bildade
Mette Wiik gruppen Parkerad Rörelse 1994. Gruppen hämtar inspiration
från tekniker som Martial Dance, Kinetic Awareness, Dans och Kontaktimprovisation
och Fysisk Teater. De framför nu föreställningen O i pannrummet
på Röda Sten.
- Man gör sitt eget arbete, och det är inte någon som köper
det utan man måste sätta upp allt själv. Man får fundera
på saker som hur man får en publik som inte är van att
se sådan här dans att komma.
Dansgrupper som den Mette är med i söker även pengar av stat
och kommun, av exempelvis statens kulturråd och kulturnämnden.
Just nu klarar sig Mette på de inkomster hon får från
dansen. Det gör hon tack vare de barnföreställningar som
gruppen Duo, där Bronja Novak har gjort koreografin, sätter upp.
- Det är barnföreställningarna som går runt och får
det att bära sig så att vi kan sätta upp andra saker. O
och andra vuxenföreställningar har inte den marknaden som barnföreställningar
har. Det är svårt att få den typen att gå runt.
Politiker måste förstå
Mette Wiik berättar om en undersökning inför kulturhuvudstads
året -98 där de kom fram till att kulturarbetare i snitt tjänar
6000 kronor i månaden.
- De vill ha oss på den nivån. De skrattar åt en om man
vill ha en riktig lön, säger Mette.
Hon betonar vikten av att kulturen erkänns av politiker och får
ta den plats den behöver.
- De måste se dess värde och förstå hur viktig den
är.
Hon vet inte riktigt hur hon ställer sig till konstnärslön,
men skulle vilja testa.
- Då slipper man fundera på hur man ska få pengar till
mat och hyra och kan koncentrera sig på dansen.
Skador
Att vara dansare innebär inte bara en ekonomisk
otrygghet, även skador och förslitningar gör att karriären
oftast slutar innan den vanliga pensionsåldern är uppnådd.
- Det är det som är så bra med den här improvisationsformen.
Man blir bara bättre och bättre, de som är bäst nu är
i 50-årsåldern. I och med att improvisationen bygger på
att du gör vad du själv vill blir det inte lika slitsamt.
Fast Mette stukade nyligen foten.
- Men det var inte när jag dansade utan när jag gick ute på
gatan, skrattar hon.
Text och foto: JOHANNA HILLGREN
