Vi har vant oss vid att spana in framtiden för att kunna hantera dagsaktuella problem. Detsamma gör Manuel Castells i sin tre band digra genomgång av de viktigaste drivkrafterna i samhällsutvecklingen. Det tredje bandet, Millenniets slut, är det mest lättillgängliga. Någon munter läsning är dock inget av banden.

Har du ännu inte läst Castells analys, kan du med fördel börja med den sista delen. Man kan förstå vad analysen syftar till utan att först ha läst den teoretiska genomgången i första bandet. Första kapitlet om den industriella etatismens kris och Sovjetunionens sammanbrott är mycket spännande läsning. Hur kunde en världsmakt falla ihop som ett korthus på kort tid och dessutom utan någon blodig uppgörelse mellan olika konstellationer inom landet? När processen var i full gång i början av 90-talet försökte jag förgäves få tag på statsvetare och ekonomer som skulle kunna ge en rimlig bild av vad som utspelades i Sovjet, utan att lyckas.

Bilden har väl klarnat sedan dess. En viktig utgångspunkt i förståelsen av utvecklingen är att den gamla makteliten (den s.k nomenklaturan) snabbt grep tillfället och deltog i slakten på statens tillgångar. En maffiaekonomi växte sig stark. Men vilka skikt och personer som ingår här är förklarar aldrig Castells.

Däremot är Castells helt klar över var den strategiska brottpunkten ligger. För något gick uppenbarligen snett, om man ser det ut partibossarnas perspektiv. Sovjet hade under första tiden efter andra världskriget en remarkabel produktivitetsuppgång i jämförelse med USA. Det planekonomiska systemet var en tydlig demonstration av att samhället kan organiseras efter flera principer. När ryssarna dessutom var först med att skicka upp en människa i rymden spred sig paniken i USA. Förlängningen av kosmonauten Gagarins lilla skutt ut i rymden var naturligtvis militärstrategisk.

Men det var också här som det började gå snett. När produktionen blev alltmer informationalistisk vid mitten av 1970-talet visade sig det sovjetiska systemet alltför stelbent organiserat. I förlängningen hamnade Sovjet i bakvattnet när datorerna och programmen bidrog till utvecklingen av IT-samhället.

Kapital kunde flyta allt stridare över gränserna. Statsapparaterna började förlora inflytande över nationernas fortsatta öden. Den svaga statens symptom - maffian - började synas allt tydligare. Genomgången av brottslighetens globala ekonomi är en synnerligen deprimerande läsning. Vi måste vänja oss vid att kriminell ekonomi kommer att bli ett viktigt inslag i den globala ekonomin, hävdar han. Castells skriver att han inte vill hänge sig åt futurologi, men stundtals andas texten determinism. Steget är kort mellan att beskriva tendenser i samhällsutvecklingen och att hävda att beskrivningen kommer att bli verklighet.

Så är det lyckligtvis inte alltid. Ingen kunde förutsäga framväxten av Internet och dess betydelse för samhällsutvecklingen. Ingen kan heller förutsäga vilka reaktioner de snabbt växande klyftorna kommer leda till.

Personligen tycker jag mig se en tendens i Castells böcker som han själv mycket lite berör, i samband med att statens auktoritet försvagas i spänningen mellan det globala och det regionala och lokala: fokus i samhälleliga rörelser flyttas från politik till ekonomi. Det har börjat uppstå konsumentrörelser, ofta med global samordning, till och med så snabbt att Castells möjligen inte kunde observera fenomenet. Protesterna i Seattle och Prag vid förhandlingar som gäller världshandeln är det mest aktuella strömningen.

Den globala makteliten tycks själv vara fånge i sin egen lyckobubbla och oförmögen att se marknadskrafternas möjlighet att bidra till ökat välstånd i de samhällsskikt, landsdelar och länder som i allt större andelar avstöts från den globala ekonomin. Världsekonomin håller på att drabbas av något som kan liknas vid Alzheimers sjukdom. Istället för en värld som ger möjlighet för alla att berikas av de möjligheter som nätverkssamhället erbjuder, väcks mardrömmarna åter till liv.

Men det finns fler viktiga förändringar som på kort tid kan få så omvälvande betydelse att inte ens makteliterna kan framhärda i all sin abstrakta lyckovärld. Klimatförändringarna blir alltmer kopplade till mänsklig aktivitet, även om det här är mycket svårt att se tydliga kopplingar. Idag varnas för en temperaturhöjning på upp till 5 grader under det kommande århundradet. Konsekvenserna lär bli oerhörda. Förutom detta kan genetisk ingenjörskonst bli nästa slagfält. Genteknik är informationstätt och bär alla de kännetecken som man kan se hos det framväxande kunskapssamhället. En symbol för det informationalistiska samhället och därmed en möjlig symbol för ett motstånd från alla som deklasseras av samhällsutvecklingen. I dagarna kommer det rapporter om att motståndet mot genmodifierad föda växer i USA, där hittills skepsisen varit betydligt mindre än i Europa.

Castells analys av det framväxande kunskapssamhället ligger närmare barbari än demokrati. Men demokrati är ju inte något som ges medborgare till skänks utan vidare. Det vore fel att säga att Castells glömmer bort detta. Som jag skrev i recensionen av andra bandet har han gjort intressanta analyser om manssamhället, fundamentalismen och familjen som pekar fram mot kulturellt genomgripande förändringar. Men det är just de kulturella reaktionerna på globaliseringen som är nyckeln till hur utvecklingen kommer att bli. Eller som FN:s generalsekreterare Kofi Annan uttryckte det vid Världsekonomiskt Forum i Davos nyligen:
- Mina vänner, så här enkelt är det: om vi inte kan få globaliseringen att vara bra för alla kommer den till slut inte att vara bra för någon.

Text: Christer Wigerfelt
2001.02.01