Globaliseringen påverkar flera kulturformer i samhället. Manuel Castells gör en genomgång av fenomen som fundamentalistiska rörelser bland både kristna och muslimer. Snubblande nära dessa ligger ett avsnitt om patriarkatets slut. Även rörelser som förr mer eller mindre betraktades som aparta tycks idag få ny kraft i skuggan av en försvagad statsapparat. Solidariteten rämnar.

Ibland kan det nog kännas som om vi står i en hiss där kabeln just har brustit. Utvecklingen bär hän åt ett håll som vi varken önskar eller kan kontrollera. Samhällsutvecklingen kan ofta kännas lika hisnande och vi längtar efter trygghet och ett samhälle som går att överblicka. Den osäkerhet som globaliseringen under några få årtionden har skapat har i sin tur bäddat för olika former av konservativa rörelser. Manuel Castells har studerat några av dem i andra bandet om informationsåldern, Identitetens makt.

Religiös fundamentalism är väl ungefär lika gammal som religionen själv och gick länge i takt med samhällsutvecklingen. Men under industrisamhället har religionen alltmer förlorat aktualitet. Nu har det märkliga hänt att fundamentalism under de senaste decennierna har blivit identitetsskapande för stora grupper av människor. Varför? frågar sig Castells. Och varför just nu?

Ett exempel är islamistiska rörelser. En utgångspunkt är att de nationalistiska rörelserna efter andra världskriget i de islamiska länderna har misslyckats med att fullt ut genomföra en modernisering och att fördela den ekonomiska tillväxten till breda skikt av befolkningen. Den islamistiska identitet som nu skapats bygger på en rekonstruktion ledd av fundamentalister i opposition mot arabisk nationalism, socialism och kapitalism, som alla får skulden för en kvardröjande kolonialism.

En ny identitet håller på att byggas upp, menar Castells. Inte genom en enkel återgång till traditionen utan genom en bearbetning av den och formandet av en ny, gudfruktig och kollektiv värld, där utblottade massor och besvikna intellektuella kan skapa ett alternativ till den utstötande globala ordningen. Om den islamistiska världen skulle lyckas skapa ett nätverk för ömsesidigt stöd, skulle detta kunna hota den västerländska dominansen. Som ett brev på posten har muslimerna efter murens fall 1989 i västerländska medier definitivt övertagit rollen som djävulsdemon efter gulingarna från tiden före och under andra världskriget och från kommunisterna därefter. Grunden lades efter den fundamentalistiska och antiamerikanska revolutionen i Iran 1979, mitt i en region som levererar olja till Västvärlden.

Castells menar att denna sena fundamentalism inte är en traditionell rörelse, även om formen är det. När det gäller islamisterna försöker prästerskapet att rotfästa den islamistiska identiteten i historien och de heliga texterna. Men enligt Castells har islamisterna i det sociala motståndets och det politiska upprorets intressen bedrivit en rekonstruktion av den kulturella identiteten som i själva verket är hypermodern. Ett frö till förvandling är sått. Tyvärr är han oklar i resonemanget på denna punkt. Det finns väl inget hypermodernt hos fundamentalisterna i Afghanistan? Kanske är det där snarare en könskamp vi bevittnar?

Globaliseringen med sina nätverk av pengar, teknologi och makt håller på att omvandla världen. Å ena sidan höjer den vår produktionsförmåga, vår kulturella kreativitet och kommunikativa potential. Å andra sidan är den på väg att omyndigförklara alla samhällen, eftersom de är uppbyggda på stabila element av kultur, historia och geografi. Globaliseringen är nu en attack mot detta. Castells menar att bara en liten elit vinner på det. De flesta människorna, även i västvärlden, oroar sig för att mista kontrollen över sina liv, sin miljö, sitt jobb, sin ekonomi, över sina regeringar och länders självständighet.

Sådan vånda måste inte vara paralyserande. Den 1 januari 1994, första dagen efter det nordamerikanska frihandelsavtalet Nafta, tog tre tusen män och kvinnor kontroll över de viktigaste kommunerna i Lancandónskogarna i Chiapas i Mexico. När armén skickade dit soldater drog sig gerillan tillbaka till regnskogen. Resultatet blev att flera civila summariskt avrättades av armén, men zapatisterna fick ett världsomfattande stöd som tvingade regeringen att förhandla med bönderna. Den första gerillarörelsen som utnyttjade globaliseringens nätverksstruktur hade sett dagens ljus.

Zapatisterna hade förmågan att kommunicera både med mexikaner och resten av världen. De väckte intresse både hos intellektuella och vanliga människor, de förde fram en lokal och svag grupp av upprorsmän till världspolitikens synliga arena. En inflyttad intellektuell vid namn Marcos var spindeln i det lokala informationsnätet. Med hjälp av Internet kunde zapatisterna ögonblickligen sprida sina uppmaningar och informationer ut i världen och bygga ett nät av stödgrupper som hjälpte till att skapa en internationell opinion. Den mexikanska regeringen tvingades hålla igen på förtrycket.

Så här långt låter det som om Castells undersökning av globaliseringen enbart handlar om världspolitiken. Inget kunde vara mer fel. Globaliseringen påverkar oss och våra attityder ner till bruket eller inte bruket av slips. Kikar man ovanför slipsen ser Castells tydliga tecken på en förändrad mansroll. Kikar man nedanför slipsen ser han en förändrad sexualitet.

Patriarkatet genomsyrar alla nutida samhällsstrukturer och den historiska listan kan göras alltför lång. Så vad skulle kunna rubba denna struktur? Castells menar att den patriarkala familjen, patriarkala hörnstenen, utmanas av två samtidiga processer. Dels en omvandling av kvinnans arbete, dels en omvandling av hennes medvetande. Kraften bakom denna förändring är uppkomsten av den globala ekonomin tillsammans med nya tekniker för vår reproduktion och framväxten av de feministiska rörelser.

Argumenten är kanske inte helt övertygande, men tecknen på förändringar är trots allt många. I en tid när alla ropar efter utbildad arbetskraft är det kvinnor som söker sig till vidare utbildning. På svenska högskolor är närmare två tredjedelar kvinnor av de som antas. Inom grundutbildningssatsningen Kunskapslyftet är snedfördelningen än större. Bland andra försöker fackliga företrädare få fler män att hoppa på utbildningståget, men det går trögt.

Vad blir resultatet av detta? Castells är pessimistisk i sin beskrivning av mannens närmaste framtid. Både det fysiska och psykologiska våldet ökar som ett resultat av mannens förlorade makt. Det kommer inte att bli någon sammetsrevolution, skriver han. Vi ser en allt starkare uppslutning kring manliga fundamentalistiska rörelser, som i Afghanistan. Dagens ungdomar har vuxit upp mitt i detta kraftfält och har ofta anammat detta försök att restaurera manssamhället. De blir påverkade men kan också komma att utveckla andra kulturformer för manlighet.

Manlighetens kris påverkar naturligtvis familjen som institution i samhället. Den traditionella familjen befinner sig i upplösning till förmån för hushåll med en enda person eller en enda förälder, vilket ytterligare förstärker bilden av ett patriarkaliskt samhälle i kris. Frågan är vad som kommer ut i andra änden av krisen i befolkningsfrågan i västvärlden?

Enligt befolkningsprognoser kommer arbetsmarknaden snart att förlora fler personer till pension än vad som kommer underifrån. Tanken är då att barnafödandet ska uppmuntras och att kärnfamiljen åter ska bli modern. Ingen skulle bli lyckligare än Alf Svensson. Men om nativiteten är huvudfrågan finns ju många möjliga lösningar. Ökad invandring, ökad adoption, "inseminationsfabriker" eller annat. Varje enskild lösning kan få omvälvande kulturell betydelse. Mannen måste inte nödvändigtvis få en central roll.

Globaliseringen är en samhällsomvandlande kraft av tidigare inte skådad styrka. Om den är ond eller god beror på sammanhanget. Även de som tjänar mest på den sprattlar i det globala nätet lika hjälplöst som alla andra. På det individuella planet. Utvecklingen tycks gå längs två huvudvägar ­ demokrati eller barbari. Vi har alltså inget val, vi måste ta aktiv del i utvecklingen. För att kunna göra det måste vi utveckla den kollektiva solidariteten.

Ett litet frö i den riktningen kan skådas i filmen Tillsammans, som just nu visas på biograferna. Dagens ungdomar som själva aldrig sett något av de kollektiv som fanns på 70-talet, satt och fnissade åt det liv som utspelades. Med tafatta försök att skapa en gemenskap i det lilla. Enligt rapporter från flera visningar har filmen avslutats med något så ovanligt som spontana applåder. Jag tolkar det positivt.

Text: Christer Wigerfelt
25.10.2000