Spanskamerikanen Manuel Castells har analyserat senkapitalismens övergång till kunskapssamhället, eller informationalismen som han kallar det. I kulturkretsar har boken redan uppmärksammats och en debatt startats om hans slutsatser. I de mondäna salongerna blir nog boken i bästa fall en chic dekoration vid soffbordet. Kan det i så fall vara ett tecken på att etablissemanget från industrisamhället kommer att bli överkört av utvecklingen?

Boken är förvisso både tjock och tung, vilket är en bra utgångspunkt för att hamna i de fina salongerna. Men om den blir läst är tveksamt, boken bjuder ett visst motstånd för läsaren. Sidorna är mycket informationstäta, vilket gör den till lämplig läsning i studiecirkelform. Sådant tar tid, men erbjuder samtidigt spännande timmar. Första bandet av tre, som nu finns tillgänglig på svenska, sätter igång tankar om många samhällsfenomen.

Castells har lagt ner ett hästarbete för att åstadkomma böckerna. Han har rest jorden runt ett antal gånger och samlat in sitt material. Samtidigt har han byggt upp ett nätverk som ligger helt i linje med det samhälle han ser växa fram. Idéhistorikern Sven-Eric Liedman (som f.ö är hedersredaktör i Alba) menar att Castells till stora delar kan sägas vara en nutida efterföljare till Karl Marx. Det är i så fall ännu en illustration av det nya som växer fram. Castells har haft användning av datorkraften för att kunna bearbeta en gigantisk informationsmängd. Dessutom basfakta som ligger nära i tiden. Karl Marx satt huvudsakligen på British Library i London och använde sig till stor del av något äldre arkivmaterial.

Visst låter det slagkraftigt med Marx som industrikapitalismens skärskådare och Castells som skärskådare av det samhälle som ännu befinner sig i inledningsfasen. Det som händer är enligt Castells en kombination av tre fenomen:

För det första upplever vi en teknisk revolution med informationsteknologin som centralt element.
För det andra genomled kapitalismen en kris med början på 70-talet. Kapitalismen gick stärkt ur den krisen, medan exempelvis statssocialismen försvagades.
För det tredje hänvisar Castells till betydelsen av nya sociala rörelser, med årtalet 1968 som inledningsmarkör. Från att förr ha baserats på klass övergår rörelserna till att baseras på idéer och kultur.

Själv skulle jag vilja lägga till ett fjärde element i utvecklingen ­ omvandlingen av varuproduktionen med tyngdpunktsförskjutning från hand till hjärna. Den processen har varit utdragen och smygande. Av Castells egna element är det främst det tredje som ifrågasätts. Vad är orsak och vad är verkan? Är inte nya sociala rörelser ett resultat av djupare liggande orsaker?

Enligt Castells är det inte tillräckligt med de tre elementen för sig för att förklara samhällets utvecklingsväg, det är att de samverkar som är poängen. Elementen bildar en form av nätverk som är mer än delarna. På samma sätt resonerar han om företag som samverkar både med varandra och med individer på olika nivåer. Företagen kan både samverka och konkurrera med varandra. Resultatet blir en ny nivå, ett nätverksföretag. En effekt är att denna företagsform blir mer abstrakt och politiskt mer svåråtkomlig.

Utan nätverk hade knappast gamla maktstrukturer blivit hotade. Det ligger i hierarkiska strukturers väsen att ägna stor energi åt själva maktbalansen på bekostnad av utveckling. Monopolföretag är alltför sällan innovativa. De förhärskande etablerade östkustbolagen i USA var enligt Castells attför arroganta och rigida för att ständigt rusta sig för nya teknologiska utmaningar. Silicon Valley däremot, spottade ut företag som samverkade och korsbefruktade varandra, med ständiga anställningsbyten och avknoppningar. Bill Gates företagsimperium har vuxit betydligt snabbare än de gamla dynastierna på östkusten.

Nätverkssamhället griper in på många plan i samhällsutvecklingen. Men på en punkt tycks det inte ha skett några förändringar. Klyftorna i samhället har fortsatt att öka, efter en kort period av utjämning under efterkrigstiden. Jag tolkar Castells som att nätverkssamhället är effektivare på att skapa och förmera värde. Då gäller det att hamna centralt i nätverket. Eller rättare sagt vid noderna, knutpunkterna i nätverket.

Noder kan se olika ut. Det kan formas understrukturer i form av forskarnätverk. Men de samverkar samtidigt med exempelvis högteknologiska företag, så den fysiska placeringen sammanfaller ofta mellan olika nätverk. Castells menar att megastäderna alltmer utvecklas till att bli de riktigt strategiska noderna. Som Calcutta, Mexico City och en del nya sammanklumpningar av storstäder i Kina, som Guanghzouområdet.

Många av megastäderna fungerar som magneter inte bara för rika, utan även för fattiga. Castells avfärdar problemet med att dessa är "strukturellt irrelevanta personer". Han ser det förstås ur rent analytisk synvinkel. Men om nätverkssamhället skapar ökande klyftor borde Castells behandla detta som ett viktigt element i samhällsutvecklingen och inte som ett marginellt fenomen. Om det stämmer att de allt starkare nya maffiaekonomierna, som också arbetar globalt, knyts intimt samman med de marginaliserade massorna uppstår ett kraftfält som är svårt att överblicka. Nätverken skapar samtidigt mer genomskinliga strukturer.

Castells har pekat på utvecklingstendenser. Vilket inte är detsamma som vad som faktiskt kommer att ske. De alltmer marginaliserade massorna kommer att få betydelse för utvecklingen och därmed hamnar demokratifrågorna åter i centrum. Det kan visa sig bli en strategisk fråga även för de mest inflytelserika människorna vid de största noderna. I så fall finns det hopp om en mänskligare tid än det århundrade vi snart lämnar bakom oss.

text: CHRISTER WIGERFELT
99.10.20