 Recension "Att befria sig från sin identitetoch överge sig till andra krafter, att dyka ner i drömmens plundradevatten och bli osedd också för sig själv" Carsten Jensen, dansk journalist och författare,hittar poesin inom sig. Resan jorden runt förvandlade honom, såäven hans syn på världen.
"Jag har sett världen börja" heter boken, 559sidor fyllda av en medelålders mans upptäckter av Asien i moderntid. En kall januaridag ger han sig av från Danmark. Det är börjanav 90-talet och ett Ryssland i sönderfall. Han är med om en nödlandningi Tomsk i Sibirien, träffar kosacker norr om Svarta havet och blirmottagen som vän och bjuden på brödraskål. Men hanskräms också av deras historiska hat - inte bara mot ryssar utanäven mot andra folkslag, inte minst judarna. Han hamnar på transsibiriskajärnvägen och känner in skillnaden mellan det sönderfallandesovjetimperiet och den gracila skönheten som tar vid när tågetpasserar kinesiska gränsen. Också gränsen mellan dåtidoch framtid, när han jämför de två maträtter hanhar att välja på i restaurangvagnen: den ena en sursöt rättmed blomkål, sönderkokad så råvarans friskhet gåttförlorad; den andra fint utskuret oxkött med vårlök,löken knastrar mellan tänderna på honom och fyller munnenmed smakupplevelser. Han känner att han åker frånbarbari till civilisation och förstår var barbariet i det fornasovjetimperiet fanns: i oförmågan att ordna dagliglivets smådetaljer.
Boken är fylld av inre betraktelser, parallellt med skarpsinniga journalistiskareflexioner över detaljer och politiska skeenden. Carsten Jensen sesav många svenska skribenter som en förebild. Han medverkar regelbundeti DN och Moderna Tider och har tidigare skrivit böcker översattatill svenska. "Jag har sett världen börja" är ännuinte översatt från originalspråket, vilket den börbli så fort som möjligt. Under en 18 timmars bussresa i Kina filosoferarhan över dåtiden. "Man är så värnlösöver dåtid när man reser. Man har inte annat. Man reserframåt i rummet, men bakåt i tiden", skriver han.
Han finner att ens identitet går förlorad. Ingen kan bekräftaden, i synnerhet inte när man reser ensam i en främmande kultur,som han gör. Och han lär sig att sätta värde påsällskap och upptäcker hur social en människa är. Han möter naxierkulturen i Kina, därarvföljden alltid gått genom kvinnorna: förr tillbringademannen natten med sin hustru men arbetade på dagen i sin mors hus.Naxierna har också gift sig av kärlek, och inte som kinesernaingått tvångsäktenskap. Därför är "kärlekssjälvmord"inte ovanliga, och ses heller inte som något syndigt. Upp till tiopar kan begå kollektivt självmord tillsammans, omgivet av religiösaritualer, som protest mot kinesernas påtvingade levnadsregler. Boken fungerar som en inspirerande essä,på många olika plan. Att det exempelvis handlar om att se detrelativa i sin egen kultur när man reser i en främmande världsdel,vilket engelskspråkiga ofta är dåliga på, gestaltas.
Som den vidsynte journalist han är konstaterar han också atttre M - Mao, Marx och Marcuse, som tidigare dyrkades framför allt iEuropa - nu mer eller mindre ersatts av ett fjärde M i Asien - MTV'Asia! Fattigdomen är påtaglig i Kina,blir också ett bestående intryck - innan han fortsättertill Kambodja, där han reser i spåren av det blodiga Kampuchea,besöker Khmer Rouges fängelser och tortyrkamrar. Möter ungamänniskor, som var barnsoldater under Pol Potregimens terrorväldedär de förfördes till att bli bödlar, med löfteom att aldrig behöva arbeta. Pol Potregimen var den enda marxistiska stati världen som stängde alla skolor och universitet, och ungdomarnasenda chans var revolutionen.
"Istället för pengar och sex(som i väst) var det blodoch revolution som var deras narkotika", skriver Carsten Jensen.
Pol Pot var politiskt dum, anser han, och ville helt enkelt bara ödeläggahistorien - hatisk och bitter som han själv var mot den. Och han användesig av barn och primitiva bergsstammar för att göra det. Ännu finns ingen fungerande skolutbildningi Kambodja, folk vill helst tjäna pengar, upptäcker Carsten Jensen- och berättar om den kanske mest subtila grymhet som Pol Potregimenutövade: förbudet för familjer att äta tillsammans,maten skulle intas kollektivt med andra.
I ett land av analfabeter förbjöds inte litteraturen, utan denenda sakrala gemenskap som höll människor samman. Carsten Jensen för en inre monolog medsig själv om ondskans krafter, utan att förstå.
Han kommer till Vietnam, där varken småhandlarna, skoputsarnaeller tiggarna försöker väcka medlidande, utan iställetnärmar sig honom nästan hotfullt och målmedvetet effektivt.Men Vietnam är ett land han trivs i, trots att han där i en inremonolog kommer fram till de gemensamma nämnarna hos kapitalismen ochkommunismen: ett ödeläggande raseri vänt mot traditionen.Karl Marx har ersatts av Philips, Sony och Toshiba, menar han. Den endakritiska anmärkning jag har, är att Carsten Jensen verkar ha litesvårt att förstå Caodai-religionen och buddhismen, ochde få islamutövarnas speciella sekt. Men i mötet med mystiken blir han genastödmjuk igen.
Någonting stort händer honom också när han blir förälskadi Tam, en vietnamesisk kvinna, som han inte kan få. Hon är bortgiftmed en man i Australien.
Att Vietnam har blivit en "kvinnoekonomi" i den nya ekonomin beskriverhan genom att peka på att kvinnorna arbetar i egenstartade företag,och männen är arbetslösa.
I Thien Mu-templet är han med om en tidlös upplevelse. Han letari minnet och hittar en analog känsla från barndomen närhan ligger på sjukhus och ser en hare utanför i snön. Detlåter kanske pretentiöst att säga, men nånting händemed mig också under genomläsningen av boken: en mardrömhemsökte mig för första gången på flera år.Men den var positiv! Om ni inte förstår vad jag menar - läsboken!
"Buddhismen har inte behov att begrunda lidandet, förklara ellerförstå det. Den tar det för givet", skriver han ochmenar att det är därför vietnameserna inte intresserar sigför historien och krigen. Carsten Jensen ser själv mer asiatiskän europeisk ut, och i Vietnam säger en kvinna att han ser utatt komma från Afghanistan. Han kommer vietnamesiska kvinnor väldigtnära - som vän. Och upptäcker att människor kan mötasmellan kulturer, och hitta en förtrolig fristad. Däremot tyckerhan att männen i Vietnam är mindre intressanta att umgåsmed då det är svåra att nå.
Han besöker Dien Bien Phu, ett gammalt slagfält, och funderaröver krigets meningslösheter.
"Blev en vietnames friare av att döda en marockan, en alger elleren svart amerikan", undrar han - och tänker på Jean PaulSartres intellektuella fjärmande från det konkreta i krigsvåldet. Slutligen anländer han till Hongkong,och skriver att han känner att det stämmer med ryktet att detär "anus mundi"(världens rövhål) han kommittill - inte bara lukten och soporna bidrar till det, utan också känslanatt Hongkong inte har skapats av historia och tradition utan av pengar.
50 miljoner kineser lever i exil utanför Kina, och det är democh deras pengar som är i drivkraften i Östasiens så kalladedrakekonomier.
"Jag var mitt i en krigszon men vapnen var gammaldags och soldaternagick med skjorta och slips." Han blir inlagd på sjukhus, opereradför bråck. Sjukhuset är känt för sina mångafeloperationer - det får han veta innan han sövs - och han fåringen mat när han vaknar upp för han har glömt beställai tid.
"Hongkong är ett hund-äter-hund samhälle, sägeren kvinnlig vän till honom som försökt få jobb somtrader i ett år utan att lyckas.
Hon är 29 år, ogift och dricker för mycket. Hon bor hosett par som Carsten Jensen lärde känna på transsibiriskajärnvägen. Paret är väletablerade i businessmiljön,och ger honom inblick i en värld full av koder. Så fjärran från kosackernas,kambodjanernas och vietnamesernas. "Jag har sett världen"är en mångfasetterad bok - obligatorisk läsning föralla journalister och ett tidsdokument med känsla och nerv.
Ett citat ur boken karakterisar kanske författaren själv:
"Svaga själar tål inte att upplevasina egna möjligheter. Starka gör det." text: LEIF WILEHAG
illustration: HENRIK LANGE | 
