Sätten hur vi hanterar våra döda varierar mycket mellan olika kulturer. Men alla har mejslats ut under lång tid och satt sig som en etablerad livsform. Nu har vi fått ett dödsbegrepp som raserar dessa mönster. Vi har alla anledning att ställa flera frågor kring det.

Två tidigare göteborgsforskare, sociologen Thomas Brante och vetenskapsteoretikern Margareta Hallberg, har studerat övergången från hjärtdöd till hjärndöd i Sverige (VEST nr 10-11, 1989). De menar att övergången bär klassiska tecken för en vetenskapskontrovers. Ett tecken på det är att icke vetenskapliga faktorer har betydelse för kontroversens utveckling, ett annat att forskare ur olika läger utvecklar olika begrepp och talar förbi varandra.

När Brante och Hallberg försöker analysera debatten ur ett fågelperspektiv, ser de ett gemensamt drag hos debattörerna: "Ingen av debattörerna, vare sig förespråkare eller motståndare, sätter frågan i samband med större samhälleliga utvecklingstendenser".

Den vetenskapliga kontroversens upplösning borde diskuteras mer i forskarsamhället. Här hänsköts frågan till riksdagen för ett avgörande. Om en vetenskaplig kontrovers som denna avgörs av politiker, kan man förstå att gemene man har svårt att ta till sig det nya dödsbegreppet. Bakom transformeringen av beslutet till riksdagen ligger naturligtvis även olika former av maktanspråk.

Gossen Ruda
Stockholmsfilosofen Torbjörn Tännsjö är den medicinska etikens gossen Ruda. Han talar där andra anhängare av hjärndödsbegreppet anser att han borde tiga. För ett år sedan skapade han irritation hos några av transplantationsutredningens ledamöter när han pekade på möjligheten att hålla kroppen igång hos en hjärndöd.

- Även om det satt hårt åt är det inte längre någon som ifrågasätter detta, säger han. Man godtar inte uttryckssättet "hålla-liv-i". Man dödförklarar naturligtvis hjärndöda personer. Men man håller liv i deras kroppar, får man väl uttrycka det som, med hjälp av respirator och ganska normal intensivvård.

Om man nu kan förlänga tiden som man kan hålla kroppsfunktionerna igång när man är död, kan man ju undra om detta i sig skapar några nya problem. Kanske delvis, menar Torbjörn Tännsjö.

- Det här går ju tillbaka till hur man uppfattar döden. Vi har en konfys lagstiftning på den här punkten. Vi har fått någon slags kompromiss mellan två idéer. Den ena idén är att man skiljer på personlig död och kroppslig död, och säger att det är den personliga döden som är viktig. Personen är då knuten till det mentala. När medvetandet oåterkalleligt är borta är man död, även om kroppen lever. Det är väldigt subtilt när man måste skilja på personlig och kroppslig död, men detta känner jag personligen sympati för. Gör man det skulle man kunna dödförklara även personer som är kroniskt medvetslösa, som enligt vår lagstiftning fortfarande lever. Denna diagnos kan man ställa ungefär lika säkert som man kan ställa diagnosen hjärndöd.

Forskningsintresse
Torbjörn Tännsjö har utifrån det uppmärksammade fallet Marion Ploch (där hon som hjärndöd skulle förlösa sitt foster) öppnat en möjlig ny diskussion om hur hjärndöda kan hanteras för forskning.

- Utifrån den diskussionen har jag hävdat att man skulle kunna göra försök på hjärndöda för att utreda olika läkemedels inverkan på en hjärndöd. Det är ett rimligt forskningsintresse. Givetvis förutsatt att man har gett sitt samförstånd till detta. Det är inte en ovärdig hantering.

Kan det finnas fler exempel där ett upprätthållande av kroppsfunktionerna för medicinska experiment skulle kunna vara lämpligt?

- Jag tycker inte att det finns några principiella restriktioner. Vill en människa stå till förfogande på det här sättet, finns det något att vinna medicinskt. Att man exempelvis inte behöver utsätta människor för risker i läkemedelsprövning, utan att man istället kan göra så här. Då tycker jag inte att det är uttryck för någon vanvård, utan snarare respekt för centrala livsvärden.

Problematisk död
Många hjärndödsanhängare anser att det är enkelt att konstatera hjärndöd. Torbjörn Tännsjö ser att definitionen är problematisk.

- Hela definitionen är oklar. Försök till preciseringar gör att man får med för mycket eller för lite. Det är naturligtvis svårt att definiera död. Det är svårt att få tag på någon skarp gräns, det är snarare ett gungfly och lagen en kompromiss mellan olika idéer. Så är detta motiverat med tillrättalagda medicinska fakta. Allt detta är naturligtvis obehagligt.

- Samtidigt finns stora intressen här. Människor överlever tack vare att man kan ta organ.

Det behövs fler och fler organ i och med läkekonstens framsteg, med en allt större marknad för organ. Hur förser man då de behövande med organ? Det hänger kanske inte rent moraliskt ihop med hjärndödsbegreppet, men möjligen praktiskt. Ett politiskt väldigt känsligt exempel är att friska människor från tredje världen förser rika människor från i-världen med organ. Ska man inte istället vända på resonemanget. Hur uppstår organbehoven? Går det inte att minska behovet istället? Är det åt det hållet man ska försöka vrida debatten? Torbjörn Tännsjö ser inget alternativ idag.

- Det finns ju inte organ så att det räcker. Men under överskådlig tid tror jag att man kan rädda liv på detta sätt men inte på något annat.

Organhandel
- Då uppkommer frågan hur man ska distribuera organ. Jag tror inte på marknadslösningar på det här området. Jag tror att organ är speciella på det sättet att en marknad blir osund. Dels är det något konstigt med själva prismekanismen. En del är beredda att ge vad som helst för att man själv eller en anhörig ska överleva. Då sker fördelningen inte efter behov utan efter köpstyrka.

- Groth, som är chef för transplantationen på Huddinge sjukhus, har i olika sammanhang gått ut och sagt att man skulle ge en gratifikation till anhöriga, som inte ska ses som betalning för organen utan som en slags kompensation. Det tycker jag är ett första steg mot en handel med organ. Det tror jag är väldigt skadligt för hela hanteringen, avslutar Torbjörn Tännsjö.

Dödens gråzon ger onekligen upphov till frågeställningar som griper djupt in i själen. Kring födelsen och döden har vi tidigare utvecklat självklara kulturmönster som gjort att vi känt oss stå på fast mark. De etiska problem som nytt dödsbegrepp och experiment med foster skapar är att gamla självklarheter blir förhandlingsbara. Fundamentet för viktiga delar av vår moral blir ersatt av ett gungfly. Det är här den fortsatta debatten borde börja. Vi måste få en död som går att leva med.

Text: CHRISTER WIGERFELT

Artikeln är i huvudsak densamma som först publicerades i Göteborgs Universitets Tidning nr 2/1994.

Läs även om läkaren Lars-Erik Gelins definitioner på liv. Hamnar vi i ännu en gråzon med hjärndödsbegreppet?