Varför skriver många forskare så snårigt och svårtillgängligt? klagade Leif Wilehag i en recention av Samuel Edquists avhandling om nykterhetsrörelsen. I förra numret svarade Samuel Edquist och här avslutar Leif Wilehag med en replik.

Först och främst: Jag hyser ingen aversion mot vetenskap. Jag anser den vara viktig. Men det hindrar mig inte från att tycka att avhandlingar - när de publiceras i bokform - gärna får vara skrivna så att en större allmänhet av läsare kan få behållning av det framforskade.

Då forskare för det mesta redan sitter i sina elfenbenstorn (som Samuel Edqvist så riktigt påpekar) och läser varandras empiriska krior, kliande varandras ryggar i väntan på fler forskningsanslag - skulle det så klart vara roligt om även andra utanför den akademiska världen kunde få ta del av det skrivna utan formella stelbenta regler för hur det skall vara skrivet.

Alltså: så att det fångar den läsandes intresse; alltifrån moster Alma med sjuårig folkskola, fast med folkbilningsfostran i ryggen, till den mer genomsnittsbegåvade och intellektuellt sinnade kunskapstörstande "Torsten" (som vi kan kalla honom) vilken kanske har upptäckt, via kursen på folkhögskolan, att det finns något som heter humaniora som är berikande.

Traditioner kan brytas, tror jag. Det gäller bara att den förste (förlag och författare) vågar!

Vill man kalla mina åsikter härvidlag för reaktionära och antiintellektuella så... ja, vad ska jag säga?

Jag bjuder på det!

Leif Wilehag
2002.06.13