I Alba 2002:1 avfärdar Leif Wilehag min avhandling i historia, Nyktra svenskar (2001), med att den är allt för tråkig, metodiskt uppbyggd och innehåller för många fotnoter för att vara värd att läsa. Efter hundra sidor ger han upp, men noterar i förbigående att åtminstone några saker var intressanta. Bokens övergripande problemställning om svensk nationalism, och hur jag eventuellt lyckats besvara den, lämnas därhän.

Jag vägrar att tro att min avhandling är särskilt annorlunda skriven än de flesta andra ­ nu råkar det bara vara jag som får ta smällen. Wilehag tycks nämligen inte känna till att det finns vissa grundläggande regler för hur en doktorsavhandling ska se ut. Man måste belägga allt man skriver ­ i fotnoter ­ och man måste vara minutiöst logisk och metodisk i sina resonemang. Grovt uttryckt gäller det att lösa ett vetenskapligt problem genom en empirisk undersökning, inte att berätta en trevlig och roande historia. Det gör med nödvändighet att de allra flesta doktorsavhandlingar är svårforcerade för den som inte är van. Man bör givetvis skriva så enkelt och lättfattligt som möjligt ­ vilket jag har strävat efter och av andra fått beröm för ­ men det får inte gå ut över kraven på metodik och stringens.
Vetenskaplig kunskap står inte i någon särställning gentemot annan kunskap, däremot är det en självklarhet att en vetenskaplig produkt bedöms efter vetenskapliga kriterier ­ åtminstone i en tidskrift som innehåller ordet "vetenskap" i titeln. Wilehags recension bedömer alltså inte verket efter dess förutsättningar. Den är lika vettig som om jag skulle ha bedömt en roman utifrån dess vetenskapliga halt.
Än allvarligare är att Wilehag tycks hysa en rent principiell aversion mot vetenskapen som sådan. Hans utvikning om att empiriska undersökningar inte borde få publiceras i bokform (vilket nästan alla gör idag) är ett exempel på det. Andemeningen är alltså att forskarna bör dra sig tillbaka till sina elfenbenstorn och bara läsa varandras stenciler, inte utsätta stackars vanliga dödliga för sina ondskefullt tråkiga alster. Det skulle också bli svårare för dem som faktiskt vill ta del av akademiska texter, för att där finna nya och annorlunda perspektiv på samhälle och historia.
Denna ståndpunkt är lika reaktionär som den är antiintellektuell. Den akademiska världen kan och bör fungera som en samhällskritisk arena, inte minst i dagens allt kärvare Sverige där rättsväsen och massmedia utsätter oliktänkande för gatlopp. Det skulle då bara fördjupa de demokratiska problemen att resa nya murar mellan universitet och samhälle.

Samuel Edquist
2002.04.25