Livet är hårt och svårt. Och så även uppfostran. Vi har mycket att lära av våra gamla, även om vi inte vill ha tillbaka allt som det var. Att känna sina rötter är en viktig del av konsten att bli människa.

Minns när farmor - som gav allt av kärlek - visade ett brev hon sparat från sin mamma.
"Jag berättade för pappa att du fick en son, men han reagerade inte på det. Du vet hans läggning..."
Stod det bland annat. Det var min fars födelse 1934 som hans morfar inte verkade bry sig om. Inga kärleksfulla uppmuntrande ord till dottern, inte ens en gratulation.
En annan gång berättade farmor vad hennes pappa sagt när hon i artonårsåldern tvingades ligga till sängs en dag för ryggont.
- Du har så god tid att känna efter, du!
Hon hade passat småsyskon sedan åttaårsåldern (de var åtta barn) och mjölkat kor och jobbat i lagårn. Mycket riktigt gick hon fyrtio år med utsliten höft innan hon opererades...
En gammaldags patriark, sträng och hård. Sådan var hennes far för det mesta, om än han hade sidor han blev ljust ihågkommen för också och ålderdomen innebar väl ett slags upprättelse för honom, vad jag har förstått, eftersom han levde till han så när hade fyllt 91.
Farmor berättade också att hon och syskonen aldrig fick säga "du" till sina föräldrar. Jag minns själv hur farmor "niade" äldre människor.
Det finns kanske några som tycker att det visade på hyfs och respekt, men jag fick känslan av att det mer låg underkuvad rädsla i den uppfostringsregeln.
En god vän sa härförleden att hans far påpekat att man i dagens filmer kunde återskapa så gott som allt från 30- och 40-talen - utom en sak: Den dåtida människotypen.
För inte tog man i varann eller kramades på den tiden.
Tänkte själv på hur jag reagerade när jag mötte den svenska storstadskulturen i mitten av 70-talet och fick erfara hur kramar och pussar utväxlades mellan släktfolk, och hur naturligt det var att handhälsa när man möttes.
Inte gjorde man så i norra Hälsingland om man redan kände varandra.
Men det har nog inte med uppfostran att göra. Utan mera att prydheten från det gamla bondesamhället, och misstänksamheten mot och skyggheten inför överheten levt kvar, och ännu i många stycken gör, på landet.
- Det bästa som blivit är att man inte behöver fjäska och krusa för fint folk längre, sa min morfar för ett par år sedan när vi pratade om förr och nu.
Har man vuxit upp i knapphet under små omständigheter ser man det ur det perspektivet.
Nymoralister kanske ser det ur ett annat.
Men vad är då en bra uppfostran?
Skå-Gustav Jonsson brukade säga att första världskriget också var ett krig mot den gamla tidens uppfostran. Det är glädjande att barnaga i vårt land i det närmaste har försvunnit - för att det i lag är förbjudet - men uppfostran är så mycket mer än så.
Normer och värderingar skapar människans moral. Det är sedan länge skolans uppgift att lära ut demokratiskt synsätt till eleverna, så att de i slutänden blir goda medborgare.
Men vad menas egentligen med demokratiskt synsätt?
- Ja, i botten att de inte slår ihjäl varann, sa en religionslärare jag frågade.
Men var kommer föräldrarnas roll och ansvar in då?
Goda förebilder och stöttande bollplank, säger de hoppfulla pedagogerna.
Men när skolan och föräldrarna misslyckas, då griper samhället in.
I form av sociala institutioner, ungdomshem och fängelser.
- Det är följden av den fria uppfostran att ungjävlarna blir ligister! skriker nymoralisterna - men det är en förenkling som jag är urtrött på att höra.
För underförstått ligger ju där en önskan om gamla tiders auktoritära agafostran, vilket strider mot allt förnuft.
Nej, låt oss inse att livet är svårt och hårt. Och så även uppfostran.
Personligen tackar jag min lyckliga stjärna att jag fått haft far- och morföräldrar tillgängliga i min uppfostran. Det har gett mig perspektiv. Och en rotkänsla.
Och respekt. På ett sunt sätt.
Jag har inga svar på vad en bra uppfostran är. Men låt mig helt anspråkslöst få komma med ett förslag:
När alla andra försök har misslyckats, varför inte sammanföra problemungdomar med äldre människor!
Det tror jag skulle öka förståelsen för förr och nu.
Rötter är vad det handlar om, tror jag.

Text:LEIF WILEHAG
3.3.1999