| |
De
identiskt lika husen står i snörräta rader. Raderna delas
av gräsytor och i avskildhet bakom en låg mur finns två
stora byggnader, mycket lika varandra, men den ena har ett stramt utförande
och den andra är rikt smyckad. Det är "arbetets hus"
med skola, bibliotek och verkstäder och "nöjenas palats"
med lokaler för kulturella aktiviteter som musik, cirkus, teater, bio
och dans.
Det här är beskrivningen av den ideala staden Célesta,
eller Celesteville som den kallas i en del översättningar. Det
är staden som grundläggs av kung Babar i Jean de Brunhoffs bok
som utgavs 1939. I den beskriver Brunhoff, som dog två år tidigare,
en stad som präglas av ordning och harmoni, luft och ljus.
Ett gentlemannaliv åt alla
I sin bok Storstugan, som handlar om de svenska förorterna och deras
problem, beskriver Per Svensson, kulturskribent bland annat på tidningen
Expressen, Babars stad som en "... exemplarisk urban utopi... livet
systematiserat och sorterat av en välvillig och kompetent Planerare".
Det är precis vad Brunhoff drömde om. Han levde själv ett
bekvämt borgerligt liv tillsammans med sin hustru, som var pianist.
Han hade sina politiska sympatier hos Léon Blums folkfront. 1939
var utopin om ett samhälle med klassernas harmoni mycket livaktig.
Ett bekvämt gentlemannaliv åt alla var idealet.
Den välvillige planeraren
I Sverige skulle man nästan kunna säga att namnet på den
välvilliga "Planeraren" var Uno Åhrén. Naturligtvis
var han inte ensam, men han var redan 1925 i Paris och besåg en stor
hantverks- och arkitekturutställning. Därifrån tog han med
sig Le Corbusiers och Jeannerets "modärna" idéer.
Det skulle vara ljus, luft och rationella projekt.
Åhrén skrev boken Bostadsfrågan såsom socialt planläggningsproblem
tillsammans med Gunnar Myrdal, och undertecknade, i likhet med flera andra
arkitekter, det funktionalistiska manifestet acceptera 1931. Tillsammans
med makarna Myrdals bok Kris i befolkningsfrågan blev dessa
skrifter den teoretiska grundstommen för de svenska funktionalisterna.
Det var stort behov av nybyggen i de svenska städerna. Stadskärnorna
behövde saneras, men framför allt växte städerna i allt
vidare cirklar, för att kunna svälja alla människor som flyttade
in från landsbygden.
|
 |
Det fanns alltså stora visioner bakom
de nya områden vilka växte upp som svampar runt om i Sverige,
framför allt runt storstäderna. Till en början i tämligen
liten skala, sedan allt större, med kulmen på 60-talet.
Hur gick det då? Blev det den idyll som utmålades till exempel
i en bok som producerades av svenska staten, inför världsutställningen
i New York, som skulle visa det nya moderna, demokratiska Sverige. Den visade
bland annat historien om Eric och Britta.
Eric och Britta
Det folkhemska paret som träffas, gifter sig (naturligtvis borgerligt)
och sätter bo med enkla, funktionella möbler i ett luftigt lamellhus.
De sätter lille Bertil till världen, Britta får mammaledigt
och Bertil tar så småningom första steget ut ur hemmet
för att gå i "The Public Nursery" i sitt eget kvarter.
Där får han lära sig "the elements of getting along
with people". Och så fortsätter historien i den ombonade,
trygga och genomtänkta värld som var folkhemmets.
Därmed borde ju allt vara bra, eller som Jane Jacobs ironiskt konstaterar
i en uppgörelse med den utopiska stadsplaneringen (The Death and Life
of Great American Cities, -61): "den som vill ge barnen möjlighet
att tumla runt på gräs och klättra i träd kan aldrig
ha fel".
Mycket och snabbt
Till en början verkade också
allt fungera, men bostadsbristen i städerna var mycket stor i början
av sextiotalet och man behövde bygga mycket och snabbt. I takt med
att miljonprogrammets allt för stora ansamlingar av hus utslängda
på gärden, utanför själva städerna byggdes, raserades
drömmen om det genomorganiserade och jämlika samhälle som
förorterna skulle borga för. Då kom också de första
rapporterna i massmedia om det alienerade förortslivet. Alla har vi
väl sett bilder av öde parkeringsplatser och blåsiga tunnelbaneuppgångar.
På sextiotalet skrev man mest om de isolerade hemmafruarna och sedan
övergick skriverierna till att handla mer om sammandrabbningar mellan
olika grupper, först framför allt ungdomar mot äldre och
sedan allt mer om invandrare mot olika rasistgrupper. Främlingsskap
och förortsliv är två begrepp som ofta används tillsammans.
Per Svensson skriver träffande att "Täby marknadsför
sig som 'stan på landet'. Men Täby är varken det ena eller
andra, varken stad eller landsbygd."
Det verkar alltså som om man lyckats bygga in alienationen i dessa
områden. Varför blev det så? All denna välmening och
ändå blev det så fel.
Husen växte, liksom vantrivseln
Delvis kan problemet förklaras med den elefantiasis som blev följden
av sextio- och sjuttiotalens snabbyggen. Ju längre bort från
den egentliga stadskärnan ett område byggs desto större
krav ställs på dess service och trivsel. För att få
affärer och andra serviceinrättningar att finna det lönsamt
nog att flytta verksamheter ut till en förort krävs en stor koncentration
av presumtiva konsumenter. Det vill säga många människor
får trängas ihop på en begränsad yta. Husen växte
på höjden och vantrivseln verkar ha vuxit med dem.
Delaktighet ett nyckelord
Denna förortsalienation är naturligtvis ett stort problem. Det
verkar som om människorna i förorterna känner sig mindre
delaktiga i samhället än andra och därmed också mindre
ansvariga för samhället i stort. Enbart i Gunnared, utanför
Göteborg, kostar skadegörelse skattebetalarna 100 000 kronor i
månaden, enligt en artikel i Arbetet Nyheterna den 11 december 1996.
Ytterst är detta ett demokratiproblem.
Det finns inga enkla lösningar på hur man får människor
att fungera tillsammans i ett samhälle. Ingenting säger att det
går att bygga sig till demokrati och jämlikhet, men det finns
intressanta och fruktbara tankar kring hur det eventuellt fungerar.
För att känna mig hemma på och knyta an till en plats måste
jag som människa ha tillgång till hela skalan från privat
till offentligt. Hemmet är den helt privata sfären, där jag
kan stänga min dörr och själv välja om jag vill släppa
in någon.
Från hemmets vrå till torget
Nästa steg på skalan kan till exempel vara tvättstugan eller
trappuppgången, där jag eventuellt möter en granne. Sedan
fortsätter den via min kvartersbutik, där jag känner igen
de flesta, men där det inte är konstigt om någon okänd
dyker upp, ända till den verkligt offentliga platsen, som kan vara
torget, det helt gemensamma rum som alla har lika stor eller liten rätt
till. Arkitekten Bo Bergman är en av dem som skrivit (i bland annat
Stadsliv och grannskap -91) om det här behovet av olika grader av privata
och offentliga sfärer.
Kanske är det avsaknaden av de här olika graderna av möten
och mötesplatser som gör att våra förorter blivit så
främlingsskapande. Jag tror i alla fall att det är en synpunkt
värd att beakta nu när det talas så mycket om att förbättra
boendemiljön i våra förorter. Det är förmodligen
viktigare än burspråk och pelargonior vid entrén.
text: SIRI REUTERSTRAND
ill: HENRIK LANGE
foto: HANS RYDMAN |
|
