Tobias nästan dödar skolläraren, tillika fadern och sin mor, flyr till ett nytt land och blir Sandor. Han sitter dagarna i ända och borrar små små hål i metallplattor, hundratals kanske tusentals om dan, på kvällarna skriver han. Tobias väntar på Line, kvinnan han skall leva sitt liv tillsammans med enligt den fantasi som bemäktigat sig honom. Läs mer
Hur lång är sorgen? Kan man få sörja tills man är färdig? Finns det en bortre gräns, kan det bli något ”sjukt” eller osunt i att ”bara hålla på”? Hur väl känner vi egentligen våra barn, eller våra föräldrar? Och får man skriva en roman där ingen ”utveckling” sker? Det är frågor som dyker upp när jag läser Susanne Skogstads debutroman Svartstilla som utkommit på Wahlström & Widstrand, i Cilla Naumanns poesiskimrande översättning. Skogstad är född 1992 i Nordfjord, och studerar nu på en manusförfattarlinje i Oslo. Läs mer
Att vara rysk greve på 1920-talet när bolsjevikregimen var i full gång med att omdana samhället var förenat med akut livsfara. Så sett hade Alexander Iljitj Rostov en osannolik tur. Efter förhör i Kreml dömdes han att tillbringa resten av livet på hotell Metropol i Kremls närhet med utsikt över Vasilijkatedralen. Sedan flera år tillbaka var han redan bosatt i en svit på hotellet, lå Läs mer 
En solitär gammal mans tankar, funderingar och svårmod. Så skulle man kunna beskriva denna dagbok nummer två av Ulf Lundell. Han målar sina tavlor, promenerar i omgivningarna, känner tomheten efter skilsmässan, okynnesdricker ibland och kommenterar världshändelserna han läser om och ser på TV. Läs mer
Kan man sammanfatta ett liv på knappa femtio sidor? Kan man sammanfatta sitt eget liv på så kort utrymme? Jag är benägen att svara ja på den frågan efter att ha läst Agota Kristofs självbiografiska Analfabeten, som publicerades 2004 i original och som nu kommit ut på svenska tillsammans med hennes romantrilogi (Den stora skrivboken/Beviset/Den tredje lögnen), samtliga i översättning av Marianne Tufvesson. Läs mer
Man blir liksom lite vimmelkantig. Ibland är bröderna två och tvillingar, ibland är det bara en. Ena stunden heter Claus Lucas, i nästa Lucas Claus, senare heter Claus (eller om det är Lucas) Klaus med K. Berättelserna börjar ständigt om på nytt och man ”går på dem” lika naturligt varje gång. Vad är det här!? Läs mer
Geir Gulliksen framstår mer och mer som relationsromanens okrönte mästare. För tre år sedan kom hans Berättelse om ett äktenskap, som blev en stor läsarframgång och nominerades till Nordiska rådets litteraturpris. Där skildrades ett äktenskap under upplösning, men det var särskilt den skicklighet med vilken Gulliksen förmådde ge uttryck åt alla de komplicerade känslor en sådan situation kan ge upphov till som utmärkte den. Läs mer
Ulf Lundells senaste bok är ingen roman utan en dagbok, kan man säga, där han reflekterar över det mesta i tillvaron. Han har det tråkigt emellanåt och vet inte riktigt vad han vill ibland. Men så gott som varje morgon tar han en lång promenad i den fridlysta nationalparken intill där han bor och sätter så att säga igång sig själv. Läs mer
