Det är ett känt konstaterande av danske filosofen Søren Kierkegaard, att ”livet måste levas framlänges men bara kan förstås baklänges”. Det kan mycket väl ha varit ett grundsynopsis för Roy Anderssons senaste film, Om det oändliga. Det är utan tvekan dess berättarstruktur. Den tar sin början i en Golgatavandring av i dag, där den vanligaste gubben i Sverige släpar ett jättekors uppför backen alltmedan han får utstå spott och spe och förtvivlat frågar sig, om och om igen: Läs mer