Få sanningar har landat mera grundligt än den filosofen Simone Weil uttalat om gruppens oförmåga till kreativitet i egentlig mening. När hon särskiljer gruppen i förhållande till den enskilda, fokuserade individen, som i sin erövran av sanning och skönhet övervinner sig själv och blir till en del i det allmänna medvetandet, framstår detta som en absolut utsaga, omöjlig att vederlägga. Läs mer
Den rörliga italienska filmen Allt du önskar kan du få lurar åskådaren från första stund. En man sitter på café och har en liten ”mottagning”, skarpt iakttagen av baristan, som står och förälskar sig i honom vid sidan av. Människor med vidlyftiga önskemål får löfte om att de skall gå i uppfyllelse – i gengäld måste ”kunderna” åta sig omfattande, komplicerade och ibland direkt farliga motprestationer bestående av grova brott typ våldtäkt och mord. Läs mer
Det är två saker jag kommer att tänka på vid övervarandet av Svenska Kammarkörens uppförande av Sergej Rachmaninovs (1873-1943) Vigilia från 1915. Det första är min lärare i voce naturale (naturlig röst), Giovanna Marini, och hennes passionerade undersökningar av karaktären av den folkliga sångtraditionen, i första hand den syditalienska. Hon påpekade då, att den naturliga rösten, som inte arbetar med huvudklang, bel canto, är genomgående i merparten av folklig sång, men att den ryska traditionen utmärker sig genom att använda sig av just operasångarens teknik – i fullt bevarande av sin folkliga karaktär. Läs mer
Jag lärde känna verklighetens Gösta Berling i en kvinnas gestalt. Hon var mor till min dotters bästa väninna i skolåldern och hon är den unga kvinnan i Tove Ditlevsens roman Wilhelms værelse (Wilhelms rum) där Malene, som hon heter i verkligheten, var älskarinna till författarinnans man. Mannen var den kraftfulle redaktören för Ekstra Bladet i Köpenhamn, Victor Andreasen, vars kvinnohistorier så vida överstiger kampanjmaterialet vi för närvarande omges av, att de senare kunde förpassas direkt till barnkammaren. Läs mer