Är det inte fantastiskt?
Det är ett känt konstaterande av danske filosofen Søren Kierkegaard, att ”livet måste levas framlänges men bara kan förstås baklänges”. Det kan mycket väl ha varit ett grundsynopsis för Roy Anderssons senaste film, Om det oändliga. Det är utan tvekan dess berättarstruktur. Den tar sin början i en Golgatavandring av i dag, där den vanligaste gubben i Sverige släpar ett jättekors uppför backen alltmedan han får utstå spott och spe och förtvivlat frågar sig, om och om igen: Läs mer
En man satt bakom en filmkamera och funderade…
Hur ger man en rättvis beskrivning av en film av Roy Andersson? En sammanfattning av handlingen vore överflödig, då den är näst intill obefintlig. Filmen är uppbyggd av fyrtio scener, där bara två karaktärer återkommer med jämna mellarum: två män i övre medelåldern som försöker sälja sina skämtartiklar. ”Vi vill bara hjälpa folk att ha det roligt” insisterar en av dem vid varje uppvisning av vampyrtänder och gummimasker. Ingen skrattar. Läs mer