Ur egna erfarenheter
En hyllning till berättandet
Med Carlos Ruíz Zafón har Barcelona fått sin efterlängtade och välförtjänta plats i litteraturhistorien. Emellertid är det långtifrån det soldränkta och skimrande Barcelona dagens turister möter, utan en stad inhöljd i dimma och dunkel, där Francodiktaturen satt sin prägel på alla mänskliga förhavanden. Läs mer
Grådis och akademiskt damm
Livet i universitetsvärlden har blivit ett allt vanligare motiv i dagens svenska prosa. Många författare trängs i denna tematiska ruta: Elise Karlssons Klass, Isabelle Ståhls Just nu är jag här, Therese Bohmans Aftonland, Niklas Elméns Trojkan, Anna Roos Spel och Martin Engbergs En enastående karriär, för att bara nämna några. Läs mer
Smärtsam läsning
Framsidans sytråd är formad till en persika. Tråden sitter kvar i nålen i den närmast tredimensionella bilden, men trots det vackra anar man något mindre vackert därbakom. Eller är det en efterhandskonstruktion, sedan jag läst romanen? Persika på engelska blir peach, Peach är också namnet på den i jag-form berättande huvudpersonen. Pojkvännen Green tycker dessutom att hon är en ”peach”, alltså en snygging. Läs mer
Roman och samtidigt litteraturhistoria
Inte bara det korta berättandets mästare
Nobelpristagaren Alice Munros litterära ryktbarhet baseras helt på hennes novellistik, hon betraktas som den kanske främsta bland samtida författare när det handlar om kortprosans koncentrerade form. Men hon har skrivit en roman, den utkom redan 1971 i hennes hemland Kanada, och har först nu översatts till svenska. Bättre sent än aldrig måste man säga, för Kvinnors liv är en lysande roman. Läs mer
Episkt och storslaget om Troja
Utan tilltro till ett bättre liv
”Vart ska man gå när man inte har någonstans att ta vägen?”
Det är infernaliskt mörkt och ödesmättat som ett grekiskt drama, och det är stundvis så smärtsamt att läsa att jag emellanåt får lägga ifrån mig boken en stund. Måste få möjlighet att andas ren luft i den tunga samvaron med trasighetens änglar. Jag läste hundratrettio sidor första dagen, och det var för mycket. Jag kände att språkets och berättelsens väldiga laddning oroväckande började tunnas ut. Men dagen efter var det som att börja om från början. Läs mer