Beskt och blekt om sorg, konst och sanning

Therese Bohman – Sanningsberget

Jag läste med stor behållning Therese Bohmans Aftonland och, inte minst, succéromanen Andromeda från häromåret. Båda drevs av hur mångbottnade karaktärer fick sin komplexitet gradvis utvecklad i en stillsam men intrikat berättelse med massor av undertext och glimrande skildringar av såväl geografiska som sociala miljöer. Det senare återkommer i Sanningsberget, men annars är detta en annorlunda roman. Läs mer

En storslagen biografi

Elisabeth Åsbrink – Mitt stora vackra hat. En biografi över Victoria Benedictsson
Elisabeth Åsbrink

Det är en fin höst för de läsare som gillar författarbiografier. För en tid sedan kom Colm Toibins magnifika Magikern, som handlar om Thomas Mann, uppburen, med en världsvid läsekrets och Nobelpristagare. Nu föreligger Elisabeth Åsbrinks likaledes storslagna biografi över Victoria Benedictsson, Mitt stora vackra hat. Läs mer

Noveller från det östra Tyskland

Clemens Meyer – De tysta satelliterna
Clemens Meyer

Tyske författaren Clemens Meyer (född 1977 och boende i Leipzig), skriver om dagens östra delar av Tyskland i noveller i samlingen De tysta satelliterna (2017), som utkommit på ellerströms. Snyggt översatt av Ebba Högström, och med förord, som möjligen borde varit ett efterord, av Måns Wadensjö. Läs mer

Drömmar och åter drömmar – om en prinsessa och ett hotell

Ed Perkins – The Princess, Amélie van Elmbt och Maya Duverdier – Dreaming walls
The princess

Det finns i filmen The Princess inte en filmruta man inte sett på förhand. Och dem man gärna velat kunna återse, BBC:s timslånga Panorama-intervjun av och med Martin Bashir är numera nedtagen av upphovsrättsliga skäl. Den vore annars värd en mässa i form av en dramaturgisk analys, ett flerdimensionellt spel för gallerierna som avslöjar en förslagen, smart men ganska lömsk ung kvinna, själv djupt bedragen och inlurad i en iscensättning hon inte hade en chans att kontrollera, styra ännu mindre, en scen som i allt väsentligt förberedde henne för döden, inte livet. Läs mer

Lyhört Noréndrama på Tofta

Teater Tofta – Nattvarden
Teater Tofta Nattvarden

Teater Tofta celebrerar det postpandemiska uppvaknandet med Lars Noréns relationsdrama Nattvarden från 1983. En väl vald kvartett skådespelare sätter sprätt på den rejält nedbantade könsordsmättade textmassan, dock tillräcklig för att syftet ska gå fram och få publiken att skratta snarare än förfasas. Läs mer

Mastigt att ta till sig

Ulf Lundell – Vardagar 6 & 7
ulf Lundell

Det blev två dagböcker till för Ulf Lundell, den första nr 6 löper från 7/9 2020 till 16/4 2021. Prosadikterna är de samma som i de föregående fem, i regel väderrapport först, sedan en promenad i intilliggande nationalparken och därefter bl a kommentarer om vad han läser, ser på TV, besök hos exfrun S i galleriet i Simrishamn. Fast nu finns en annan ung dam som han delar säng med. Läs mer

En lovsång och ett sorgearbete

Linnea Axelsson – Magnificat
författarporträtt

Här finns mannen, flickan, pojken, vännen, och en lika namnlös kvinnlig berättare. Men på näst sista sidan får plötsligt dottern, ”flickan”, ett namn; Liv. Det är mycket som är lite anonymt eller distanserat, eller åtminstone kommer vi inte de inblandade särskilt nära. Läs mer

Till de oskyldigas förbannelse
Om barndom iakttagen utan filter

Eskil Vogt – De oskyldiga
bild ur filmen

Under den filmfestival som så strålande kunde genomföras pandemin till trots kunde bland annat ses några filmer om barndomens plåga och förbannelse, filmer om mobbing, om barnhemstillvaro. Belgiska Playground om skolgården som en kamparena, dansk/svensk/fiinska A Hourse Made of Splinters om den tröstlösa ensamheten utan familj, gänglivets oförsonliga grymhet på en liten ort i svensk/norska 12 bragder eller varför inte finsk/tyska The Mission om amerikanska ungdomars skyddslösa värvning som missionärer för Jesu Kristi Kyrka, Sista Dagars Heliga eller Sjundedagsadventisterna i främmande land. Läs mer

Gränsar till det banala

Niko Erfani – Varv
fotograf: Märta Thisner

Mina fördomar får mig att till en början läsa dikterna som en ung kvinnans känslor, tankar och ord till ett manligt du, gissningsvis en pojkvän. Eller en före detta pojkvän som det verkar. Men så vid andra läsningen framträder något annat än det jag först tyckt mig se; duet, han, är troligare en far. Vissa stunder frågar jag mig om det har någon betydelse, men det har det absolut. Läs mer

Feelgood för gubbar

Jan Guillou – Den som dödade helvetets änglar
Foto: Anna-Lena Ahlström

Får man skriva hur som helst? Göra vilka tidshopp som helst och till exempel använda sig av fantasyinslag i en annars helt realistisk roman? Får man byta stilart, genre och perspektiv mitt i berättelsen? Ja. Som läsare behöver jag inte följa med. Jag kan alltid lägga ner boken. Läs mer