Den här diktsamlingen är förmodligen det bredast empatiska jag någonsin läst. Den – poeten – menar att allt och alla ofrånkomligen hör ihop, eftersom vi alla andas samma luft, alla behöver det gemensamma syret för att överleva. Hur kan man då skjuta på varandra, kasta bomber, mörda varandra i dessa ändlösa rader av krig och dödliga konflikter? Hon kan omöjligen förstå hur någon trots allt positivt som händer och finns kan tanka ett krigsskepp och låta det ”glida ur hamn”. Läs mer