Två män, en svart och en vit, ger sig ut för att hämnas sina båda söner som blivit mördade i kallt blod. Det blir en resa välsignad i blod och vrede med inslag av nästan episka scener av våld. Och det är en bok som drivs fram av ständiga konflikter i högt tempo.
Men, och det är ett viktigt men när det gäller S A Cosbys böcker, det finns där inte för sin egen skull. Läs mer
Norska Vigdis Hjorth har med sina senare romaner ”Lärarinnans sång” och ”Är mor död” vunnit en stor läsarskara i Sverige, det känns därför logiskt att nu följa upp de framgångarna med utgivningen av en av hennes tidiga romaner, ”Om bara.” Den beskrivs på omslaget som en stor tragisk kärleksroman, och nog handlar det om kärlek, men då i formen av en intill sjuklighet sjudande passion, vulkaniskt bornerande och förtärande som en skogsbrand i storm. Läs mer
”Jag är sexton år och lägger armarna i kors på det höga bordet framför mig, lutar kinden mot den ena armen och ser in i kameran. På fotografiet, som inte längre finns, och som nog ingen förutom jag kommer ihåg, ser man lite grann av mina nakna axlar. Jag tror att tanken med bilden är att antyda nakenhet, att allt en ung kvinna behöver ha på sig när hon ska ut i världen är ett par långa örhängen.” Läs mer
Tyske författaren Clemens Meyer (född 1977 och boende i Leipzig), skriver om dagens östra delar av Tyskland i noveller i samlingen De tysta satelliterna (2017), som utkommit på ellerströms. Snyggt översatt av Ebba Högström, och med förord, som möjligen borde varit ett efterord, av Måns Wadensjö. Läs mer
Vad är hämnd? En på ett plan kanske enkel fråga att besvara, men samtidigt också något komplext om man räknar in alla historiska och kulturella dimensioner och perspektiv. Man skulle lätt kunna konstatera att det till stor del rör sig om ett ”primitivt” begrepp eller handlande, något dåtida. Men är inte ett lands fängelsestraff en slags hämnd, också här i Sverige? I en så kallad rättsstat har staten våldsmonopol, så i teorin får ingen annan ”hämnas” en oförrätt. Vi vet dock att det förekommer ändå, inte minst inom kriminella kretsar och i en del maffia- och ”klankulturer”. Läs mer
Jag har läst minst elva böcker av Marguerite Duras, sett två av hennes egenregisserade filmer, och den mest kända, regisserad av Alain Resnais, ett mångtal gånger. Men jag måste erkänna att jag kanske aldrig fullt ut kunnat ta åt mig hennes verk, vilket självklart säger något om mig som läsare, men även om hennes undflyende och ”ofärdiga” konstart. Vill man få lite hjälp med att tillägna sig Duras speciella uttryckssätt finns nu en oundgänglig intervjubok, Samtal med Duras, som utkommit på ellerströms i vanlig ordning fläckfritt översatt av Kennet Klemets. Läs mer
Det här är fjärde översättningen på några få år, efter ”Trilogin”, memoaren Analfabeten, och kortromanen I går. Den här gången en novellsamling, om nu novell är rätt beteckning på de kortkorta minihistorierna. Ofta inte mer än ett par sidor, den längsta på drygt sju. Man känner igen Agota Kristofs stil och ton, men långa stunder ändå inte. Det kan nog bero på att det till stor del rör sig om väldigt skruvade texter, och ska man berätta något på en och en halv sida gäller det att sätta igång direkt. Risken är att det tar slut innan man kommit in i historien, som man kanske får försöka tänka sig vidare själv. Det blir nästan lite som att läsa dikter emellanåt. Läs mer
