”Förr var det ljust omkring oss. Nu är det mörkt. Vart tar ljuset vägen när man inte längre ser det? Kan det vara så att det finns dolt någonstans, tillfälligt har upphört och inte går att närma sig? Som den sista tonen i en sång som fortsätter att vibrera när allting tystnat?”
En person frågar de styrande om hur man ska kunna säga ordet framtid, utan att skratta. Läs mer
Pär Thörn känner jag som noiseinriktad ljudimprovisatör och ljudkonstnär som väver in egna texter i sina framträdanden. Den litteratur som där framträtt, och som även finns i bokform, är poetiskt hyperexperimentell och tekniskt konceptuell, med rötter i dada, konkretism och fluxus. I den här boken är det emellertid helt andra bullar som gäller: det är berättande texter att läsa för de historier de framställer, snarare än deklameras som delar av noiseimprovisation eller beskådas som textmaterialistiska målningar mellan pärmar. Noveller och prosastycken, kan vi säga, för att återknyta till Willy Kyrklund, som i det dystert muntra och fria sinnelaget (om än icke temperamentet och innehållet) nog är den svenska författare jag känner till som kommer den Thörn som skrivit Era anklagelser är meningslösa allra närmast. Läs mer
De obönhörliga tankarna, känslorna och behoven. De som lätt stökar till det för en person och hens handlingar, men som kan vara så härligt ”upplyftande” att skönlitterärt få ta del av. Det är Ingvild H. Rishøj en mästare på att gestalta. I sitt personliga temperament; intensivt och naivt öppet språk, poetiskt och realistiskt på en gång berättar hon om små och stora människor, om vådan av denna obönhörlighet. Hon gör det vanligen i noveller, men har även skrivit en roman (Stargate, En julberättelse). Läs mer
Tyske författaren Clemens Meyer (född 1977 och boende i Leipzig), skriver om dagens östra delar av Tyskland i noveller i samlingen De tysta satelliterna (2017), som utkommit på ellerströms. Snyggt översatt av Ebba Högström, och med förord, som möjligen borde varit ett efterord, av Måns Wadensjö. Läs mer
Poeten Pamela Jaskoviaks första novellsamling heter ”Kvinnor utan män” och består av elva texter som är smått absurdistiska beskrivningar i kortform av människor som möts under olika omständigheter. Med dråplig avväpnande humor instucket är det en fröjd att läsa dem. Och det går lekande lätt att ta sig fram i meningarna som flyter fjäderlätt och fint. Läs mer
Det här är fjärde översättningen på några få år, efter ”Trilogin”, memoaren Analfabeten, och kortromanen I går. Den här gången en novellsamling, om nu novell är rätt beteckning på de kortkorta minihistorierna. Ofta inte mer än ett par sidor, den längsta på drygt sju. Man känner igen Agota Kristofs stil och ton, men långa stunder ändå inte. Det kan nog bero på att det till stor del rör sig om väldigt skruvade texter, och ska man berätta något på en och en halv sida gäller det att sätta igång direkt. Risken är att det tar slut innan man kommit in i historien, som man kanske får försöka tänka sig vidare själv. Det blir nästan lite som att läsa dikter emellanåt. Läs mer
Det händer dessvärre att man emellanåt får läsa om fall där ett barn slussas fram och tillbaka mellan biologiska- och fosterföräldrar, ”Lilla Hjärtat” är det mest hjärtskärande och groteska misstaget på senare tid.
I inledningen av den irländska författaren Claire Keegans novell Det tredje ljuset (från 2010) bestäms att den namnlösa (och berättande) dottern till en barnrik och fattig familj ska få tillbringa en tid hos släktningar. Fadern kör henne i bil till det barnlösa paret, lämnar henne där utan att ens säga hej då. När han fått mat sticker han bara. Heller inget om hur länge hon är tänkt att stanna. Läs mer
