Jag minns att jag kände, vid Hasse Alfredsons bortgång, när man tog del av nedslagen i hans och Tage Danielssons enastående produktion:
vilken lätthet genomsyrade inte hela deras arbete, vilken sagolik frihet, detta trots i all vänlighet, denna fräckhet utan snusk – så länge sedan det tycktes vara, som var det nu förlorat, för all framtid… Läs mer