Jag läste med stor behållning Therese Bohmans Aftonland och, inte minst, succéromanen Andromeda från häromåret. Båda drevs av hur mångbottnade karaktärer fick sin komplexitet gradvis utvecklad i en stillsam men intrikat berättelse med massor av undertext och glimrande skildringar av såväl geografiska som sociala miljöer. Det senare återkommer i Sanningsberget, men annars är detta en annorlunda roman. Läs mer
Längst ut i Bohusläns havsband samlas en grupp främlingar för att förändra sina liv. Den karismatiska retreatledaren utlovar rening från skam och skuld. I en annan del av skärgården kämpar journalisten Jennifer Sundin mot sina egna demoner. När en ung kvinna hittas död i vattnet dras hon in i fallet. Kvinnans förflutna visar sig innehålla såväl våld som mörka hemligheter. Läs mer
När jag berättade för en vän att jag planerade att läsa och skriva om Lyra Ekströms Lindbäcks roman Moral från förra året, föreslog hen att jag också skulle kolla upp Therese Bohmans Aftonland från 2016. Båda böckerna handlar nämligen om medelålders forskarhandledare som har sex med sina tjugo år yngre doktorander – och för den delen om doktorander som inleder sexuella förbindelser med sina handledare. Detta slags gränsöverträdelse skapar rum för många litterära ingångar, och jag har alltid tyckt att den akademiska miljön är underanvänd som socialt mikrokosmos och samhällelig metafor i svensk litteratur. Läs mer
Av någon anledning får jag känslan av att vi befinner oss i ett latinamerikanskt land, men utan att det egentligen finns minsta tecken på det i texten. Tvärtom anstränger sig författaren för att anonymisera platsen, genom att prata om Staden, Floden, Palatset. Men kanske handlar det om tonen och stämningen, kanske om min egen högst personliga känsla, påverkat av mina läsningar av diverse ”diktatorsromaner” från den kontinenten? Eller för den delen berättelser om att försöka leva i en diktatur, och då i första hand från Chile och Argentina. Läs mer
Martin Becks uppdykande i deckargenren innebar födelsen av den svenska polisromanen där begreppet ”pussel” byttes mot ordet ”spänning” i en mycket bredare bemärkelse. Utomlands hade det funnits förebilder, tex. Ed Mcbain. Idag lever pusseldeckaren visserligen kvar i nästan ursprunglig form, som i Läckbergs serie från Fjällbacka, men den svenska polisromanen (i tex Henning Mankells böcker om den depressive polisen Kurt Wallander) speglar så mycket mer än brottet – personliga relationer, samhällsklimat, systemkritik och en tydlig filosofisk tendens att utröna begrepp som ond och god. Jag vill påstå att polisromanen använder brottet för att beskriva det som andra romaner beskriver utan brottet som läsartrigger. Läs mer
Lo Dagerman har gjort det till slut även om hon tvekade länge. Skrivit en bok om sina föräldrar Anita Björk och Stig Dagerman. Hon ville inte att omvärlden skulle gräva och frossa i detaljer eller lägga ett romantiskt skimmer över deras konstnärsäktenskap. Men intresset hos Lo väcktes med tiden. Läs mer
Azads mamma var gravid i nionde månaden när Saddam Hussein spred giftiga gaser över folket i Halabja i mars 1988. Över femtusen mördades och mångdubbelt fler skadades. Hon flydde till Bnko där sonen föddes in i mor Shamsas märkliga familj och kvinnokollektiv. Men redan ett par år senare kom de till Sverige och Vårgårda av alla ställen, och där växte Azad upp. Läs mer
Redan i första meningen sitter en korp på korset vid kyrkogårdens entré och skvallrar om att det här inte blir någon direkt munter historia. Och det blir det heller inte. Senare läser jag att de svarta fåglarna förebådar död och olycka. Det är ett mångtal korpar i den roman som heter Blomsterdalen och är skriven av grönländska Niviaq Korneliussen (född 1990), och som hon fick Nordiska rådets litteraturpris för 2021. Här stiligt översatt av Johanne Lykke Naderehvandi (före detta Holm). Korneliussens första roman (Homo sapienne, 2014) nominerades till priset, och med sin andra fick hon det alltså. En uppenbar begåvning. Läs mer
