Det är som ett modernistiskt konstverk. Utan hänsyn till kronologi eller tydlig berättarstruktur duttas iscensatta texter om ett århundrade upp på scenen där färgerna utgörs av ett dussin skådespelare, musik och rekvisita. Vad som numera får mig till teater i Stockholm är ett nytt oförutsägbart verk av teaterchefen själv, göteborgaren Mattias Andersson. Läs mer
Konsten att få teatern att äta sig in i verkligheten på ett adekvatare sätt än filmmediet är vad regissören, dramatikern, teaterchefen Mattias Andersson utvecklat till något av en egen genre.
Hans senaste verk, Nordic Crime, om förövare och offer, har ersatt våldsamma bilder med något av en filosofisk värdegrund. Läs mer
Sällan eller aldrig har väl en teaterföreställning varit så oförutsägbar som den Mattias Andersson öppnat Dramatens stora scen med efter pandemistoppet. En kan fråga sig vad han själv hade för föreställning om resultatet när han planterade iden om Den yttersta minuten i sin ensemble.
Och när det gäller valet av pjäs på Lilla scenen tajmade premiären på Tillbaka till Reims precis den tyska valutgången och kan måhända något lätta på pjäsens oroande politiska resonemang. Slutspel på Göteborgs Stadsteaters Studio är ett pålitligt kort ur det surrealistiska pjäsförrådet. Läs mer
Några av Västsveriges lysande exporter till Stockholms teatrar firar nu triumfer på Dramaten. På två dygn lyckades Britt Nordberg pricka in tre nyproducerade guldkorn, Mattias Anderssons Uppenbarelsen, Andreas T Olsson i Niklas Rådströms monolog När det kommer till kritan samt Reine Brynolfsson som Oidipus. Omtumlande och imponerande. Läs mer
Det är anmärkningsvärt hur ett litterärt arbete redan i titeln lyckas upphäva en vedertagen förståelse av ett tillmäle, ’idiot’, för att vända det som brukar användas som ett okvädningsord till något som i stället bär fascination och åtråvärde av den allra yttersta dignitet, kort sagt närmar sig det ofelbara, näst intill gudomliga. Läs mer
Göteborgs stadsteater vimlade av forna medarbetare, när höstens första premiär betydde att slå följe med en uppdatering av pjäsen Flotten på sin färd mot Lycksalighetens ö och dess två efterföljare. Publiken var tryfferad med särskilt inbjudna skådespelare som en gång varit med i Kent Anderssons och Bengt Bratts ”Göteborgstrilogi” i slutet av 1960-talet, särskilt nyfikna förstås på hur Mattias Andersson lyckats förhålla sig till sin namnes epokgörande verk. Läs mer
