Jag har länge varit nyfiken på Jonas Rydins romaner men inte kommit till skott förrän nu, vid den tredje. Det är en skickligt skriven, rappt framställd och rungande läsvärd berättelse om pingis, maskulinitet, förljugenhet och mognad, som samtidigt lyckas vara något helt annat än vad den utger sig för. Omslaget annonserar i bild och text en man på tvären mot allt och alla, förstörd av sin sports galenskaper och drypande av förtvivlan mot en avskydd omvärld. Men en bit in i läsningen slår det mig att även om Andrew Polgars gestalt har lite av allt detta, så är det jag tar del av mycket mer originellt än den postmoderna standardmisantropen som varit så populär sista decennierna. Mer än allt annat är nämligen den här romanen ett stycke klassiskt tematiserad arbetarlitteratur. Läs mer