Nog är det show alltid! Den koreografiska uppfinningsförmågan tycks outsinlig, den kroppsliga förmågan närmast gränslös, så ock den scenografiska, musiken inte att förglömma. Det är en spontan reaktion från världspremiären på två nya dansverk på Göteborgsoperan. En säregen helafton med en makalös dansensensemble. Läs mer
Svartsjukans demoner har intagit Göteborgsoperan och orsakat en helaftonskväll med passion, svek, hämnd, våld och död till musik som med kraft gestaltar verkens känslomässiga berg- och dalbana. Det handlar om italiensk opera med igenkännbara handlingar med vokal dramatik som kan få huden att knottra. Läs mer
Olafur Sigurdson som dvärgen Alberich är ett vokalt kraftpaket av stort mått. Det är kring honom som historien cirklar i första delen, Rhenguldet, av Richard Wagners Nibelungens ring, som Göteborgsoperan just sjösatt. Ingen lätt sak för den som ska få det att funka lika bra på scenen som i orkesterdiket. Att ta till humorn och tron på publikens fantasi kan hjälpa. Läs mer
Ett mäktigt, praktfullt, välspelat och känslofyllt äventyr. Ringaren av Notre Dame på Göteborgsoperan är en fullträff som familjeupplevelse. En mer lättillgänglig musikal har jag svårt att minnas. Här konfronteras motsatser och fördomar. Körpartierna är mäktiga. Tempot högt. Rollbesättningen träffsäker. Därtill en högteknologisk scenografi som levandegör denna enorma katedral med hjälp av gigantiska ledskärmar. Läs mer
Det våghalsiga operaprojektet Monstret i labyrinten blev under fem dagar Göteborgsoperans första presentation av ett verk av Jonathan Doves och mersmaken bet sig fast. Musiken, sången, dramaturgin, scenografin blev tillsammans ett kraftfullt uttryck för den kollektiva kraftens förmåga att ingjuta mod och hopp. Läs mer
Det är i grunden en dyster historia, det som blev Richard Strauss’ tredje opera på ett känt mytologiskt kvinnonamn, Ariadne, kungadottern som räddade Theseus ut ur labyrinten och flydde med honom till ön Naxos, där hon övergavs och där själva operan tar vid. Att muntra upp det hela med Fellinikryddad commedia blir till en nödvändighet. Sofie Asplund är anrättningens räddare. Läs mer
Jag lärde känna verklighetens Gösta Berling i en kvinnas gestalt. Hon var mor till min dotters bästa väninna i skolåldern och hon är den unga kvinnan i Tove Ditlevsens roman Wilhelms værelse (Wilhelms rum) där Malene, som hon heter i verkligheten, var älskarinna till författarinnans man. Mannen var den kraftfulle redaktören för Ekstra Bladet i Köpenhamn, Victor Andreasen, vars kvinnohistorier så vida överstiger kampanjmaterialet vi för närvarande omges av, att de senare kunde förpassas direkt till barnkammaren. Läs mer
