Äntligen satt Albas observatör i salongen

Göteborgs Stadsteater – Gösta Berlings saga och Hemsöborna
Hemsöborna Foto Ola Kjelbye

Han kom som ett yrväder… och Äntligen stod prästen i predikstolen… Två av svensk litteraturs mest kända romanöppningar. August Strindbergs Hemsöborna och Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga. Nu varvar dessa två berättelser varandra på Göteborgs Stadsteaters stora scen. Och äntligen satt Albas observatör i salongen. Men var finns den unga publiken? Läs mer

Pretentiös formlek

Motherdog - ur föreställningen. Foto Ola Kjelbye

Pretentiöst så det förslår, kan sägas om Göteborgs Stadsteaters senaste uppsättning, Motherdog, som inte gjorde mycket mer avtryck hos mig än ett stort frågetecken. Det är ljussättningen och musiken som är behållningen medan tematiken, människan som flockdjur, utmynnar i intet. Läs mer

Evers’ storverk på Stadsteatern

Göteborgs stadsteater – Underkastelse
Fredrik Evers som Francois i Underkastelse på Göteborgs Stadsteater. Foto: Ola Kjelbye

Dråplig och dystopisk destruktion av dekadens och upplysningsfilosofi. Fredrik Evers gör ett paradnummer på Göteborgs Stadsteater av Lucas Svenssons och Emil Graffmans dramatisering av Michel Houellebecqs roman Underkastelse. Bör avnjutas för sitt skådespeleri och begrundas för sitt innehåll. Läs mer

Vintertoner
i Norma, Gösta Berling och två körer

Reflektioner kring fyra scenkonsthändelser i Göteborg
Adam Lundgren, Anna Bjelkerud och Jakob Ekelund I Gösta Berlings saga

Jag lärde känna verklighetens Gösta Berling i en kvinnas gestalt. Hon var mor till min dotters bästa väninna i skolåldern och hon är den unga kvinnan i Tove Ditlevsens roman Wilhelms værelse (Wilhelms rum) där Malene, som hon heter i verkligheten, var älskarinna till författarinnans man. Mannen var den kraftfulle redaktören för Ekstra Bladet i Köpenhamn, Victor Andreasen, vars kvinnohistorier så vida överstiger kampanjmaterialet vi för närvarande omges av, att de senare kunde förpassas direkt till barnkammaren. Läs mer

Lysande Brömssen trots torftigt manus

Göteborgs stadsteater – Karl Gerhard
bild ur föreställningen

Föreställningen Karl Gerhard artade sig till något av ett lustmord på minnet av en svensk underhållningsikon. Räddningen är att Tomas von Brömssen så vördnadsfullt lyckas porträttera honom. Men Gerhards politiska betydelse och konstnärskap får dessvärre stå tillbaka för hans privatliv. Synd. Läs mer

Teater det slår gnistor om

Göteborgs stadsteater – Tidningshuset som gud glömde och Flugorna

Victoria Olmarker lyckas suveränt att med det mest finstilta kroppspråk precisera den ekonomiska manliga elitens diskreta charm. Satiren om tidningshuset Stampen är en elegant beskrivning av hur verkligheten överträffar dikten. Samtidigt på Göteborgs stadsteaters lilla scen i källaren tar ett extremt spelsätt näst intill udden av Sartres frihetsdrama Flugorna efter antik förlaga om makt, skuld, hämnd och hat. Missa inte dessa två föreställningar! Läs mer

Haltar sig fram med lek och allvar

Göteborgs stadsteater - Utvandrarna

Pontus Stenshälls uppsättning av Utvandrarna på Göteborgs stadsteater genomsyras av en sorts folkloristisk lekfullhet, vars form rättar in sig i en scenisk berättartradition som då och då förlorar sig i ren buskis. Till skillnad från tidigare verk för film och scen av Vilhelm Mobergs utvandrarserie berättas här bara första delen fram till ankomsten till Amerika. Läs mer

Våra ödesval

Göteborgs stadsteater – Jihadisten
Jihadisten kampanjbild

Den föreställning som nu gått upp på Göteborgs Stadsteater, Jihadisten, kan få stor betydelse för unga människors ställningstaganden i framtiden, därför är den berömvärd. Den kan komma att bidra till fördjupad förståelse för alla de problematiker de senare årens invandring väcker på ett sätt så att vi kan gå en, inte fördomsfull, men vidsynt, atmosfär till mötes. Läs mer

Kaotiskt på Götaplatsen

Göteborgs stadsteater – Alexandras Odyssé

Det grekiska kaoset har flyttat in på Göteborgs stadsteater. I en salig stilblandning och i högt tempo görs i en serie scener försök att belysa Greklands ekonomiska kris. Men Alexandra Pascalidou är ingen Aristofanes och den politiska fars, som väl är tänkt, vill sig inte. Läs mer

Livstidsdomar

Det finns ingen ruskigare mor-dotterscen än den där Charlotte rättar sin dotter Eva efter att den senare har spelat upp ett stycke Chopin i Ingmar Bergmans film. Dottern är amatören, som vill visa modern/mästarinnan hur långt hon kommit i sin utveckling. Läs mer