I en kort kommentar till sitt mästerverk från 1963 avslöjar regissören att han från att ha skurit ned manuskriptet från trettioåtta till tjugoåtta repliker fortfarande ångrar att en scen (han avslöjar inte vilken, men det kan också vara likgiltigt) trots det tyngs av för mycket tal. Läs mer
Extremt fritt efter Shakespeare är ingen överdrift, kan konstateras efter ett möte med uppsättningen av Stormen på Göteborgs stadsteaters lilla scen. Teaterkollektivet KonstAB lever med råge upp till sin egen målsättning om det ”totalt annorlunda”, som denna maximalistiskt expressiva bearbetning av Stormen sannerligen är, vare sig den tolkas som en illusion och/eller spegel av en verklighet. Läs mer
Sällan eller aldrig har väl en teaterföreställning varit så oförutsägbar som den Mattias Andersson öppnat Dramatens stora scen med efter pandemistoppet. En kan fråga sig vad han själv hade för föreställning om resultatet när han planterade iden om Den yttersta minuten i sin ensemble.
Och när det gäller valet av pjäs på Lilla scenen tajmade premiären på Tillbaka till Reims precis den tyska valutgången och kan måhända något lätta på pjäsens oroande politiska resonemang. Slutspel på Göteborgs Stadsteaters Studio är ett pålitligt kort ur det surrealistiska pjäsförrådet. Läs mer
När Göteborgs stadsteater öppnat upp efter pandemi och ombyggnad bjuder stora scenen på ett väl bemästrat sorg- och sångspel på Selma Lagerlöfs roman Kejsarn av Portugallien. Här blandas som sig bör realism och magi, väcker tankar om klass, kön och utanförskap men framför allt om gränslös kärlek i en konstruktion som liknar bygdespel. Musikern Daniel Lemma som vandrande spelman betyder mycket för helheten. Läs mer
En absurditet kring kön och identitet har intagit Göteborgs Stadsteaters Studio. Det enda konkreta är själva spelplatsen, ett frukostrum på ett anonymt företag. Därutöver en hysterisk anpassningskarusell som inte riktigt lyckas nå på djupet, trots gott skådespeleri och en hel del dramaturgisk upprepningskomik. Läs mer
Mitt under årets bokmässa ägde två urpremiärer på Göteborgs största teatrar rum. Den ena visserligen närmare 2500 år gammal, men i ny svensk översättning, den andra helt nyskriven. Båda handlar om starka kvinnor. Sofokles Antigone på Stadsteatern för civilkuraget att trotsa lagen för familjens rätt. Karin Boye för sitt sexuella trots. Eller vad nu syftet var med Folkteaterns uppsättning av Isabel Cruz Liljegrens pjäs? Läs mer
O´Neill, Sofokles, Beckett, Brecht, Lagerqvist och för den del också Mozart. Vad som fått Göteborgs Stadsteater till denna klassikersatsning kommande säsong tänker jag inte spekulera i. Men välkommen är den och laddar förväntningarna. För där finns ju legendariska uppsättningar att ta spjärn emot. Dessutom två urpremiärer. Läs mer
Nyskriven och genreupplösande scenkonst har intagit Göteborgs stadsteaters små scener denna vår. På Studion spinns i farsform på den urgamla myten om narrskeppet. På den tillfälliga scenen Slakthuset är den utlösande faktorn en dröm om en livsstil befriad från köttkonsumtion. Två disparata nyskrivna verk, som i båda fallen ställer stora krav på skådespelarna. De är den stora behållningen. Läs mer
Det ligger nära till hands att, om inte direkt jämföra, så i alla fall ge det en tanke, varför språket i Operans dansföreställning Ministeriet för olösta känslor förvaltas så välövervägt och träffsäkert, medan sång- och framför allt dansnummer i Stadsteaterns Little shop of horrors faller till marken med ett brak. Läs mer
