I ett hus vid skogens slut
M. Night Shyamalan – Knock at the Cabin
En till hundra procent smaklös film
– om ett icke-existerande mänskligt särintresse
Luca Guadagnino – Bones and all
– Du är så söt att man skulle kunna äta upp dig, kunde det hända att man sade till barnen när de var små… men då hade man inte sett filmer som Raw (2017) och nu senast Bones and all, ett verk av regissören till den finkänsliga kärleksskildringen Call me by your name, också den från 2017, där den nu aktuella historien är ett allt annat än finkänsligt arbete om hejdlös lust att helt konkret inmundiga sina medmänniskor, leva upp till sin kapacitet som ’eaters’. Läs mer
Fångade i var sina obevekliga nät
Tarik Saleh – Boy from Heaven & Mark Mylod – The Menu
För var och en med 70-talets politiserade gruppteater i minne är det alltid lite överraskande, att även inom filmmediet möta arbeten som har ett inte bara tydligt men också välartikulerat budskap att leverera. En sådan film är Boy from Heaven av Talik Saleh, som fokuserar på en problematik omkring religion och makt i vår omedelbara nutid. Närmare bestämt universitetet Al Ahsar i Kairo, som för (sunni)islam är vad Vatikanen är för kristendomen. Den belönades för bästa manus i Cannes i år och är även utsedd till Sveriges Oscarsbidrag 2023. Läs mer
Kvinnliga öden och utvägar
Om fyra olika skildringar av kvinnodilemman
I Claire Denis’ senaste film Kärlekens labyrinter spelar Juliette Binoche en kvinna fångad mellan två män där historien, ovant Denis, aldrig på allvar försöker förklara karaktären av hennes dilemma, orsakerna till att hon slits mellan de två, vilket försvagar filmen och gör att den tappar en precision man annars vant sig vid vara Claire Denis’ adelsmärke (High life, White material). Läs mer
Nästan inte på riktigt – om Bowie, Oats, Yang, ett ljudkonstnärligt gästspel och älskade franska kärlekssånger!
Om två dokumentärer, en spelfilm, ett elektroakustiskt verk och en musikföreställning
Om man vill veta lite mer om vem Marilyn Monroe var, skall man läsa Joyce Carol Oats Blonde, som är en förtrollande skildring av en modern saga. Vill man veta en smula om JCO skall man se Stig Björkmans film och får porträttet av en människa av mycket enkel bakgrund som rört sig bort från alla sina realiteter för att leva i den litterära verkligheten, som inte heller duger utan där hon bollar med en rad ’alias’ hon kan leka med. Läs mer
Och vems var felet när våldet tog över vardagen på filmduken, på scenen – och i verkligheten?
Olivia Newman – Där kräftorna sjunger, Schaubühne am Halleschen Ufer – Våldets historia
Ulf Kristersson hade ett sjå med att göra reda för sina ståndpunkter i partiledarintervjun i SVT för ett par dagar sedan. Han erkände stora problem med invandringen som den utvecklats, men utan att vilja ställa sig på Sverigedemokratisk plattform. Det var tydligt att han tyckte den gått åt helvete med arbetslöshet och våld i utsatta områden som konsekvens, men ville/kunde inte tillåta sig att skylla på någon. Alltmer hjälplös kunde han till sist inte annat än upprepa sitt återkommande mantra: vi måste arbeta, vi måste alla arbeta, alltid arbeta, bidra. Läs mer
Närkontakt av den ointressanta graden
Jordan Peele – Nope
Drömmar och åter drömmar – om en prinsessa och ett hotell
Ed Perkins – The Princess, Amélie van Elmbt och Maya Duverdier – Dreaming walls
Det finns i filmen The Princess inte en filmruta man inte sett på förhand. Och dem man gärna velat kunna återse, BBC:s timslånga Panorama-intervjun av och med Martin Bashir är numera nedtagen av upphovsrättsliga skäl. Den vore annars värd en mässa i form av en dramaturgisk analys, ett flerdimensionellt spel för gallerierna som avslöjar en förslagen, smart men ganska lömsk ung kvinna, själv djupt bedragen och inlurad i en iscensättning hon inte hade en chans att kontrollera, styra ännu mindre, en scen som i allt väsentligt förberedde henne för döden, inte livet. Läs mer
Guy Ritchie och Tarantino möter Mordet på Orientexpressen
David Leitch – Bullet Train
De otäcka minnenas tid – från Polen 1983
Jan P. Matuszynski – Lämna inga spår
Någon gång på 80-talet, efter Nordiska kvinnors tre Fredsmarscher 81-83, varav den mellersta gick till Sovjet, före glasnost och perestrojka, befann jag mig i landet på en teaterresa. En av våra äldre kollegor drabbades av hjärtinfarkt mitt under en föreställning och hans hustrus beskrivning av sjukhusverkligheten (i Moskva) han hade mött var inte att leka med.
Ändå fick jag för mig att tillkalla hotelläkaren ett par dagar senare, när jag kände mig lite vissen. Beskedet jag fick var:
– Your influenza is very bad, you have to go to a hospital.
– Nej! svarade jag. Under inga omständigheter! Då lät de mig vara, men jag kände mig ändå långt ifrån säker. Läs mer