Idén med denna bok var att dokumentera en tid då GP liknade ett självspelande piano, skriver Lars Dimming i förordet.

Och flera av de tidigare anställda beskriver med rosiga minnen sin tid på tidningen, då de hade en extra månadslön och när de bjöds på kaffe och mandelskorpor på redaktionen varje kväll.

Men några forna anställda är hårda i sina omdömen om ledningens svek. Läs mer