”… jag visste inte vad jag gjorde fast jag planerade det …”
Man tänker på de gamla grekiska dramerna, eller något som hände på Romartiden bland galna kejsare. Det är som en saga, och ändå är det en groteskt realistisk verklighet som hänt i just verkligheten, även om man inte fattar eller vill att det ska vara sant. Läs mer
”Vi skall inte ge upp vårt sökande och resultatet av all vår strävan blir att vi kommer tillbaka till utgångspunkten, som vi nu för första gången ser och förstår.”
(T. S. Eliot i ett TV-program från 2003 om Vietnamkriget och den amerikanske försvarsministern 1961-68, Robert MacNamara.)
”När Lars Norén skriver i sin dagbok att han vill skriva sant, tala sant, så menar han inte att han vill förmedla korrekta person- och sakuppgifter utan avser sanning i god kristen tradition: uppriktighet. Sannast är det som smärtar mest.”
(Kristoffer Leandoer i Svenska Dagbladets Under Strecket 6/5 -24) Läs mer
Ibland utkristalliserar sig en bild av ens land som man inte känner igen och vad gör man då? Hur reagerar man? Hur kan polis och myndighet komma åt det nya gängvåldet som arbetar med en hänsynslös effektivitet, inkapslad i en svåråtkomlig maffia präglad av en råhet vi inte är vana vid och därför har svårt att förstå, än mindre hantera? Läs mer
Det råder inte tvivel om, att Karin af Klintberg legat på som en iller för att övertyga hovstaten om det gagneliga i att ge henne tillstånd att porträttera vår monark genom en serie närgående men sobert genomförda intervjuer.
Det gjorde den alldeles rätt i och det råder heller ingen tvekan om, att Carl XVI Gustaf funnit bekantskapen tilltalande och att det varit på håret att han låtit fördämningarna brista för att äntligen få säga ’som det är’ men så sker naturligtvis inte. Filmen är, vid sidan av så mycket annat, ett lysande exempel på hur man håller stilen, distansen eller varför inte säga ’masken’ – även om han vid ett par tillfällen låter undslippa sig ett par yttranden i stil med
– för fan, det hade jag nästan glömt! Läs mer
Om man vill veta lite mer om vem Marilyn Monroe var, skall man läsa Joyce Carol Oats Blonde, som är en förtrollande skildring av en modern saga. Vill man veta en smula om JCO skall man se Stig Björkmans film och får porträttet av en människa av mycket enkel bakgrund som rört sig bort från alla sina realiteter för att leva i den litterära verkligheten, som inte heller duger utan där hon bollar med en rad ’alias’ hon kan leka med. Läs mer
Staffan Julén gjorde en dokumentärfilm med Svetlana Aleksijevistj, där Nobelpristagaren åker runt i Ryssland och ber dem hon möter berätta om sina erfarenheter av och tankar kring begreppet kärlek. Sedan ville Julén göra en egen film på ämnet med svenska människor, och det gjorde han också. Han intervjuade en rad personer, mest ”okända” men även en del vi känner till. Och så blev det en ny dokumentär. Av de intervjuerna har Marit Kapla nu skrivit en bok, Kärlek på svenska, (samma titel som Juléns film) där hon snidat om berättelserna så det mest liknar poesi, precis som hon gjorde i sin Augustprisbelönade debut Osebol för några år sedan. Texterna är åldersindelade, mellan Alice Staffan 87 år, och Ebba 21. Läs mer
Det finns i filmen The Princess inte en filmruta man inte sett på förhand. Och dem man gärna velat kunna återse, BBC:s timslånga Panorama-intervjun av och med Martin Bashir är numera nedtagen av upphovsrättsliga skäl. Den vore annars värd en mässa i form av en dramaturgisk analys, ett flerdimensionellt spel för gallerierna som avslöjar en förslagen, smart men ganska lömsk ung kvinna, själv djupt bedragen och inlurad i en iscensättning hon inte hade en chans att kontrollera, styra ännu mindre, en scen som i allt väsentligt förberedde henne för döden, inte livet. Läs mer
Kan man föreställa sig Saddam Hussein som romanförfattare? Kan man föreställa sig Saddam Hussein höja samtalet/dialogen till det omistliga i livet? Kan man se honom på rymmen, gömd i ett rävgryt skiten och skäggig, eller som någon som dödar sina vänner och egna barn för att hämnas eller statuera exempel? Läs mer
Egentligen är det mormoderns onda fe man skulle vilja veta lite mer om, karriärcynismen bakom hennes lansering av sitt skyddslösa barnbarn som hon spådde en framgångsrik karriär i filmvärlden hellre än i den musiker- och teaterbransch han redan var på väg in i och kunnat skapa sig en framtid inom.
I stället blev han rålanserad som internationell boy of beauty bland ett myller av kulturbögar efter sin roll som Tadzio i Viscontis film Döden i Venedig och fick sitt liv i grunden skadeskjutet, varför han slutat som den värnlöse man vi möter i den nu aktuella filmen. Läs mer
Gorki Glaser-Müllers (född i Chile 1973) film Children of the Enemy har en urstark grundkvalitet genom att den segdragna process morfadern Patricio Galvez genomlider för att nå sina sju barnbarn och sedan föra dem till Sverige, motsvaras av en utmanande långsamhet i filmens egen rytm. Man går med på den bristande underhållningsfaktorn till förmån för en möjlighet till inlevelse i en situation som inte kan beskrivas som annat än djävulsk. Läs mer