Kristina Lugn – ”Inte alls dåligt”
Självutlämnande om djupa sår
”Jag är sexton år och lägger armarna i kors på det höga bordet framför mig, lutar kinden mot den ena armen och ser in i kameran. På fotografiet, som inte längre finns, och som nog ingen förutom jag kommer ihåg, ser man lite grann av mina nakna axlar. Jag tror att tanken med bilden är att antyda nakenhet, att allt en ung kvinna behöver ha på sig när hon ska ut i världen är ett par långa örhängen.” Läs mer
Väl svepande över smärtpunkterna
White trash, detta gravt nedlåtande epitet på vissa människogrupper blir till Vitt slödder i Carina Rydbergs nya roman, den första sedan 2006. Till synes tydligt självbiografiskt berättar Rydberg om den unga Carina som blir mobbad i skolan och ständigt längtar och drömmer om den stora kärleken, men som innerst inne inte tror hon är den värdig (hon sätter in en kontaktannons för att bli av med oskulden, träffar Graham och blir det också). Hon berättar om sin familj som bor i ett område med mestadels lågutbildade eller arbetslösa människor. Dem som hon senare kommer kalla vitt slödder. Gränserna mellan dessa lågklassade områden och de med högre status är tydlig om än inte utmärkta. Läs mer
Upplysningstänkare med kissproblem
I ”Oceanen” låter Steve Sem-Sandberg en av upplysningens stora tänkare gå till rätta med sig själv.
Det är höst år 1765 och på ön Ile Saint-Pierre i Biennesjön i Schweiz vandrar filosofen Jean-Jacques Rousseau i skog och äng för att samla in, namnge och klassificera växter. Det linneanska systemet med sin knappologiska logik förefaller honom otillfredsställande. Han vill konstruera ett nytt system som är byggt på bilder och som inte appellerar till det logiska utan till det känslomässiga, upplevelsen av bilden ska vara som upplevelsen av blomman. Läs mer
Roligt, vemodigt och välskrivet
Poeten Pamela Jaskoviaks första novellsamling heter ”Kvinnor utan män” och består av elva texter som är smått absurdistiska beskrivningar i kortform av människor som möts under olika omständigheter. Med dråplig avväpnande humor instucket är det en fröjd att läsa dem. Och det går lekande lätt att ta sig fram i meningarna som flyter fjäderlätt och fint. Läs mer
En lovsång och ett sorgearbete
Linnéa Axelsson – Magnificat
Gränsar till det banala
Mina fördomar får mig att till en början läsa dikterna som en ung kvinnans känslor, tankar och ord till ett manligt du, gissningsvis en pojkvän. Eller en före detta pojkvän som det verkar. Men så vid andra läsningen framträder något annat än det jag först tyckt mig se; duet, han, är troligare en far. Vissa stunder frågar jag mig om det har någon betydelse, men det har det absolut. Läs mer