En monotoni som äter sig in
Göteborgs Dramatiska Teater – Om kärlek
Små teatrar som satsar klassiskt
Kan man tala om en nära-teatern-upplevelse? Göteborg är gynnad med teatrar för både barn och vuxna på små scener, varav jag lyckats fånga ett par i flykten. Den ena en soloprestation av stora mått av en modern klassiker, Raymond Queneau’s Stilövningar, den andra en grovt bantad upplaga av en 400-årig klassiker, Shakespeares Macbeth, visserligen anpassad till skolföreställning men ges också ett fåtal gånger som kvällsföreställningar för allmänheten. Så håll utkik. Läs mer
Le mot döden så ler döden mot dig
Parker Finn – Smile 2
Det finns inga ursäkter –
för de behövs inte längre
Ali Abassi – The Apprentice
En magisk by- och släktkrönika
Narine Abgarjan – Tre äpplen föll från himlen
En skröna full av frågor att fundera över
Jessica Schiefauer – Tänkarens testamente
Den här medryckande, tragiska berättelsen är en allegorisk skröna som blandar den historiska bildningsromanens form med inslag av romantikens litterära skräckgenre (tänk Poe, tänk Mary Shelley). Tänkaren, vars namn läsaren aldrig lär känna, berättar sitt livs historia på ett språk som med Schiefauers skickliga penna blandar krönikans redogörande stil med en, om uttrycket tillåts, återhållet frustande prosa som berättarglatt peppras av pregnanta liknelser och skildringar. Läs mer
Mimkonstens oändliga variationsförmåga kan övertrumfa det talade
Göteborgs Mimfestival – tre föreställningar
Mimkonstens utövare från när och fjärran deltar i dagarna i Göteborgs Mimfestival 2024. Fredagens tre inledande föreställningar blev ett bevis på denna teaterforms oändliga variationsförmåga att berätta och väcka känslor utan ord med kroppen och mimen som främsta instrument. En av de inledande föreställningarna ges också idag, Benoît Turjman’s The Neighbor. Läs mer
Par i jokrar
Todd Philips – Joker: Folie à deux
Nervpirrande – trots att jag vet hur det går
Amélie Nothomb – Törst
Trots att jag är en fullblodsateist tröttnar jag aldrig på att ta del av berättelser från de religiösa böckerna, men jag föredrar omarbetade versioner framför originaltexterna. Michel Tournier använde en rad karaktärer och myter från Bibeln, de om Edens lustgård, om Kain och Abel, och om de tre vise männen, Marianne Fredriksson skrev sin trilogi om Paradisets barn, och Colm Tóibín om Jesumodern Maria, Pär Lagerkvist berättade om Barabbas, för att nämna några jag läst med stor behållning. Läs mer
Vad är sant och vad är det inte?
Ytterst tveksamt om den här boken kan kallas för roman. Göran Greider skriver i jag-form om Cornelis Vreeswijk när han ligger på sitt yttersta på sjukhemmet- och sjukhuset. Stilistiskt dras man iväg på eleganta formuleringar från början till slut. Men man vet inte vad som är sant eller påhittat i händelserna som beskrivs. Läs mer