Från hemlandet, via flykten till förvarssituationen

Leila Inanna Sultan debuterar med sin diktsamling Straffkolonien.
Att av olika anledningar tvingas lämna sitt hemland, sin kultur och sitt språk, sina vänner och bekanta, arbete eller studier är rimligen inga lätta saker. Och att sedan försöka komma in i en annan kultur, lära nytt språk, landets seder och bruk är säkerligen minst lika svårt och komplicerat. Men innan man kommer så långt ska man dessutom klara av asylprocesserna, och överleva en kortare eller längre tid i ”förvaret”, Migrationsverkets lilla hotellverksamhet. Läs mer
Välgjort och rörande om förälskelse och mod

Ännu återstår ett fåtal tillfällen att se det senaste på Göteborgs engelskspråkiga teater GEST. Pjäsen The P Word handlar om homofobi och rasism, något som en stor del av världen nu (åter igen?) tycks allt mer utsatt för. Andelen länder med förbud mot homosexualitet tycks snarare öka än minska. Det är en prisbelönt rörande, både romantisk och spännande berättelse, spelad av två karismatiska skådespelare från London. Läs mer
Rolig, rörlig, vass symbolrik Bernarda

Komik med förmåga att förstärka förtrycket. Att Lorcas Bernardas Hus kan framstå så löjeväckande mitt i tragiken blev en positiv överraskning vid mötet med Göteborgs Stadsteaters fräscha uppsättning. I en fantasirik scenografi med färgsymbolik, rotation och spegeleffekter och en regi som fått systrarna att släppa loss både fysiskt och verbalt har det blivit en riktig käftsmäll mot patriarkatet. Faktiskt. Marie Richardson i rollen som nybliven änka med fem ogifta döttrar i en tid av politiskt, religiöst och patriarkalt förtryck har det inte lätt, men hon skapar en både begriplig och varsam fusion av makt, traditionstvång och omsorg. Läs mer
Hyllade dramatiker i äldre mästares fotspår

Dramatenchefen Mattias Andersson har gjort pjäsen Skammen efter en film från 1968 av Ingmar Bergman om människans tillkortakommande i en krigssituation. På Malmö Stadsteaters scen Hippodromen har den irländske dramatikern Conor McPehrson haft författaren Eugéne O´Neill som inspirationskälla till föreställningen Flickan från Landet i Norr. I en väv av låtar av Bob Dylan har skapats ett familjedrama med dialog mellan tal och sång om kärlek och en osäker tillvaro. Två vitt skilda föreställningar i var sin dramatisk strömfåra. Läs mer
Filmiskt berättad allegori om samtiden

Det är några veckor till skolavslutning och examensbal. Edvard kämpar med sitt specialarbete med sikte på toppstipendiet. Det handlar om broar – i allmänhet och den över ån i småstaden där han bor i synnerhet. Ån som utgjort gräns mot dansken, vars vatten försett det nedlagda bruket med energi och som nu är utlopp för stans avloppsbrunnar. En tidig morgon kånkar han många, tunga, noga packade väskor ner just dit och ställer sig på pass för att ”hålla bron”. Där förblir läsaren med Edvard dagen ut – i med- och motgång, i tankar om allt som varit sista åren, om alla broar här och annorstädes genom tiderna. Med handen upprepat mot jackan för att försäkra sig om att kirurgsaxen där innanför ligger redo. Läs mer
Rörande och rolig sagostund
med bitter bakgrund

Det ska en grekinna till att pånyttföda teatern lik sitt ursprung, den att återberätta historiska skeden i dramatisk form. I det här fallet handlar det om en följd av det osmanska rikets ”folkmord” på sin kristna befolkning. Skådespelaren Eleftheria Gerofoka är barnbarn av den tragiken men också dotter till en kvinna som förblivit ”analfabet” men ändå visar sig vara språkligt rik. Tillsammans går de på spaning efter en tid som flytt. Läs mer
Enkel och smärtsam skönhet i solokonsert –
i samtal med historisk horror i litteratur som minnesarbete

Mest av allt är det starkt och ömtåligt glas man kommer att tänka på när man avnjuter Kerstin Avemos och Karin Holms väl genomförda konsert inom Göteborgsoperans serien av ’Stora Röster’ Grandi Voci. Avemos röst är dramatisk och fångande: tonerna tillåts ’spricka’ inbördes till en rad intressanta prisman, något att vila i och aktivt erfara på samma gång. Ett fåtal presentationer, sedan musik, framförandet ges ett lugn samtidigt som de dramatiska möjligheterna i materialet tas hundraprocentigt tillvara. Läs mer
En magikers avsked

Det är inte bara Prospero i den som kommit att kallas Shakespeares avskedspjäs som bryter trollstaven som ett farväl från sin magikerroll. Också den högst levande teaterlegenden Peter Oskarson tycks ha gjort den rollen till sitt avsked till teatern. Om man får tro honom själv efter en av Orionteaterns föreställningar av just Stormen, som spelar ännu några dagar som något av ett familjeprojekt till minne av dockteaternestorn Michael Meschke, då merparten av rollerna görs av just dockor. Läs mer