[250425] Jag har länge varit nyfiken på Jonas Rydins romaner men inte kommit till skott förrän nu, vid den tredje. Det är en skickligt skriven, rappt framställd och rungande läsvärd berättelse om pingis, maskulinitet, förljugenhet och mognad, som samtidigt lyckas vara något helt annat än vad den utger sig för. Omslaget annonserar i bild och text en man på tvären mot allt och alla, förstörd av sin sports galenskaper och drypande av förtvivlan mot en avskydd omvärld. Men en bit in i läsningen slår det mig att även om Andrew Polgars gestalt har lite av allt detta, så är det jag tar del av mycket mer originellt än den postmoderna standardmisantropen som varit så populär sista decennierna. Mer än allt annat är nämligen den här romanen ett stycke klassiskt tematiserad arbetarlitteratur.
Missförstå mig rätt. Andrew Polgar är ett ruskigt framgångsrikt pingisproffs. Han har nyligen tecknat ett sponsorkontrakt med en sportskotillverkare och har sitt på det torra med råge. Hans familj mår prima och hans enda reella besvär är att sponsorkontraktet tvingar honom till en uppvisningsmatch på Wembley mot sin avskydda ärkerival, en överklass-slyngel som sopade banan med Andrew sist de möttes. Nej, någon Yarden eller Cykelbudet eller Rapport från en skurhink är alls icke detta. Men det breda spåret i arbetarlitteraturen är heller inte gestaltningar av proletärers verklighet, utan berättelser om vägen ut ur den, bort från den: den materiella och andliga befrielsen. Andrew Polgar är nämligen klassresenär; son till en invandrad polsk frisör som ännu lever där långt ner i den klasshierarki som är så påtaglig än idag i England, där Andrew växt upp. Där han av en slump blir upptäckt som pingistalang, hoppar av skolan och far iväg och gör sin lycka. Nu bor han i Frankrike med ett besvärat förhållande både till sina föräldrar och till sina arbetarklassrötter. Men samtidigt djupt präglad av båda.
Liksom många andra romaner med detta grundtema står osäkerheten hos den som avancerat i centrum, och hos Andrew tar den sig uttryck i avoghet. Mest av allt avskyr Andrew bästa barndomsvännen Nicky, som liksom honom själv också bytt klass, men genom att vara en glad gamäng som gift sig rikt. Avskyn blandas med genuin skräck inför en annan kompis, som i teorin skulle kunna tänkas avslöja pinsamheter om Andrew och som samtidigt står för en form av robust manlighet långt bort från pingisnörden. Gentemot sin son är han lika distanserad som inför sin pappa, som han är övertygad om föraktar hans sportsliga och världsliga framgång. Samtidigt skäms han nog för pappan och har därför undvikit att ordna så han fått träffa Andrews fru. Nu har returmatchen på Wembley försatt Andrew i en djup livskris, vilken också skakar hans relation till sin pingistränare sedan ungdomen.
Jag har aldrig spelat pingis utöver barndomens lekar, men Rydin lyckas verkligen förmedla sportens subtiliteter och alldeles särskilda spänningar på ett oerhört engagerande vis. Det går fort av bara den, man är beroende av sin kropps reflexer och inövade mönster i kombination med en alldeles särskild sorts närvaro i nuet – ett tillstånd som blandar total koncentration och fullkomlig avslappning. Samtidigt måste man vara varse sin motståndares alla rörelser, bollens flykt och ljuden när den nuddar racket eller bord, men ändå helt och hållet omedveten om sig själv. Jag associerade ofta till musik under läsningen, särskilt improviserad musik, som jag själv har erfarenhet av. Rydin skojar förstås lite med Wembleymatchen, en humor som påminde mig om Martin Amis novell ”Career move” (i samlingen Heavy Water and Other Stories), där sonettförfattande poeter är världsstjärnor som åker privatjet till Hollywod när de ska lansera sin senaste krans inför världspressen. Den novellen handlar också om framgångens pris och slumpmässighet – något som Andrew brottas med genom hela boken.
På vägen blandas dråpligheter med djupsinnigheter – falska såväl som äkta. Jag både led med Andrew, vred mig inför hans pinsamheter, skrattade rått och följde spänt hur allting skulle gå. Men det står inte still, här finns en utveckling. Utmaningen som Wembleymatchen ställer Andrew inför tvingar honom att ta ställning till saker han undvikit. Som kärleken till frun, relationen till pappan och tränaren, önskan att Nickys liv ska gå i fördärvet, föraktet mot kompisarna som blivit kvar och klasshatet mot sin ärkerival. Mitt inne i denna utveckling finns en fint inflätad gestaltning av relationen mellan framgång och skönhet i utövandet – av en sport eller av konst, av livet, tänker jag. Andrews drivkraft är att vinna och vara bäst, men redan från början har hans tränare utmanat den attityden och hållit fram skönheten i slag och i strategier som meningen med pingis. Det är en både vacker och tänkvärd allegori över allt möjligt, en utmaning inte bara för Andrew att konfrontera. Det är också, vill jag hävda, en verkligt genuin kärnfråga gällande värdet i alla delar av våra liv och samhällen där prestationer rangordnas och vinnare utses, och Rydin gestaltar denna briljant.
