[250329] Dramatenchefen Mattias Andersson har gjort pjäsen Skammen efter en film från 1968 av Ingmar Bergman om människans tillkortakommande i en krigssituation. På Malmö Stadsteaters scen Hippodromen har den irländske dramatikern Conor McPehrson haft författaren Eugéne O´Neill som inspirationskälla till föreställningen Flickan från Landet i Norr. I en väv av låtar av Bob Dylan har skapats ett familjedrama med dialog mellan tal och sång om kärlek och en osäker tillvaro. Två vitt skilda föreställningar i var sin dramatisk strömfåra.
Varför ta vägen om Bergman?
Behöver man ha sett Ingmar Bergmans film för att fullt ut kunna uppskatta Mattias Anderssons pjäs Skammen? Den här texten utgår ifrån att det inte ska vara nödvändigt. Men om det då, 1968, var Vietnamkriget som fick Bergman att göra en politisk film så har Andersson försökt sätta fingret på vilka reaktioner som kan uppstå om kriget står för dörren här och nu i vår samtid. Hur tar man sitt ansvar för att inte gå under eller stå där med skammen för visad passivitet. Huvudpersonerna, Jan och Eva, båda musiker, har flytt storstaden och etablerat sig i en sommarstuga på en ö i tron att kunna undgå kriget och i stället odla sin kärlek och sin musik. Det går inget vidare. Det går faktiskt inget vidare heller för Mattias Andersson att överträffa vare sig Ingmar Bergman eller framför allt sig själv med tanke på de många framgångsrika sceniska experiment, både till form och innehåll, som han åstadkommit. Numera dessutom utöver den tunga bördan att leda Sveriges dramatiska nationalscen. Att röra om i den grytan fick Ingmar Bergman att ganska snart kasta in handduken som chef.
Visst undrar man hur det ska gå för det unga paret i Mattias Anderssons tolkning av Skammen, när det börjar mullra i periferin. Adam Lundgrens Jan klinkar lite tafatt på pianot eller stämmer gitarren medan Sofie Pekkaris Eva står vid spisen, försöker hålla skenet uppe och ställer frågor om vad de förväntat sig av sin exil och hur mycket deras kärlek egentligen är värd. De spelar nedtonat och är klart trovärdiga i sin vilsenhet. Hela situationen visar med allt större tydlighet att det är Eva som driver på för att få ett kreativt samtal om vad de ska ha för plan, medan Jan faller undan i ett allt mer irrationellt beteende och blir till slut den som personifierar begreppet ”skam”, att inte vara karl nog att ta ansvar för sitt hem och sitt land.
Som väntat bevittnas en mycket känslig regi med trovärdigt resultat. När kriget kryper innanför väggarna och hotfulla svartklädda soldater med vapen dyker upp med frågor om vilka de är och vilken sida de båda står på blir de förvirrade svaren tämligen både ogenomtänkta och slumpartade. När Eva ber Jan ta fram det gevär som finns i huset blir han helt handlingsförlamad. Mansrollen krackelerar och kvinnan, Eva, försöker hantera situationen. Det går ändå inget vidare.
En granne, Jacob, i Peter Anderssons trygga skepnad dyker upp och skapar en stunds både dramaturgisk stabilitet och ökad oro i situationen. Han förklarar sig beredd att ta aktiv del i det krig som tycks pågå utanför och uttalar sig lite föraktfullt om det unga parets passivitet. Det är i alla fall han som blir orsak både till den svartsjuka och det inslag av utpressning som Bergmans film tycks innehålla.
Mattias Anderssons ständige scenografiska medarbetare Ulla Kassius har skapat ett allrum i vitt, där kök, arbetsrum och vardagsrum samsas. Som slutscen står Jan och Eva och beskådar hur allt plötsligt förvandlats till högar av sönderslagna möbler, instrument och annat som kvitto på en dröm som gått i kras. Det är nästan lite svårt att hänga med i den snabba framfarten, ändå ingenting mot vad det kunde vara i en alldeles verklig situation.
Det är som om vi i publiken också upplevt en dröm som väcker svåra frågor. Men det förefaller äventyrligt att utgå från en film av en legendarisk filmmakare till en pjäs för en ung publik som inte förväntas ha någon relation till mästaren Bergman. Detta sagt med tanke på att det finns en ”lärarhandledning” till föreställningen vilket lär förklara att tanken hos den före detta teaterchefen på Backa Teater i Göteborg är att hans pjäs ska spelas för skolungdom. Det är ju bra, men varför gå vägen om Ingmar Bergman om man vill göra en pjäs för ungdom om dagens trygghetshotande situation?
Vem var Dylans flicka från norr?
Sorglustig, röststark musikteater
På Malmö Stadsteaters anrika scen Hippodromen möter en brokig skara väl utvalda röststarka skådespelare och en fyrklöver musiker på tidsenliga instrument att göra rättvisa åt Bob Dylans toner och av Mikael Wiehe översatta texter. Vi hamnar i ett värdshus i 1930-talets Amerika, där arbetslöshet och pengabrist regerar. Men vem var egentligen ”flickan från norr”, som föreställningen heter precis som en av låtarna? Det har Dylan visst aldrig avslöjat.
Kanske får vi tänka oss föreställningens Marianne, Leila Jung, som den flickan. Men lika bra att inte spekulera. Det här är ju ingen musikal i egentlig mening, lik Mamma Mia, heller inte en berättelse om Bob Dylan. Det är ett familjedrama med drag av Eugene O´Neills drama The Iceman Cometh med en rad vilsna människor utan pengar och mål, som under kort tid passerar det värdshus som är centrum i handlingen. Här råder depressionen i Amerika på 1930-talet med arbetslöshet och fattigdom och platsen McPehrson valt att förlägga handlingen till är Bob Dylans födelseort Duluth i Minnesota i livfull regi av Martin Rosengardten.
Den stora scenen domineras av ett imponerande tvåvånings träbygge att föreställa ett värdshus som sett sina bättre dagar både vad gäller standard och beläggning. Konkurs hotar. Ett 20-tal Dylan-låtar har av manusförfattare Conor McPehrson valts ut att beledsaga den historia han skrivit och som i stora delar går i moll. Men där ges också tillfällen att dra på smilbanden. Husets herre spelas med pondus och ledig charm av Reuben Sallmander. Hans hustru Elisabeth med begynnande demens förkroppsligas nedtonat och inkommande av Mari Götesdotter med guld i strupen. Hon svarar för ett av kvällens många fina sångnummer när hon avslutar första akten med låten Like a Rolling Stone översatt till Som en hemlös hund. Från och med den bedriften lyfter föreställningen.
Familjen utgörs vidare av en vuxen arbetslös son med författardrömmar, som Martin Hendrikse gestaltar med stor trovärdighet samt en gravid fosterdotter Marianne, spelad av Leila Jung, som pappan försöker gifta bort med en betydligt äldre välbeställd granne. Leila Jung är ett fynd i rollen, har många musikalroller bakom sig och är till hösten utvald att göra Roxie Hart i Malmö Operas uppsättning av musikalen Chicago. Här gör hon en trovärdig ung kvinna med stolthet och självförtroende, stundom i fint samarbete med Martin Henriksson-Urech med en djup och varm stämma. Och dans i benen.
Det roliga för den som är baserad på Västkusten är att uppleva scenartister som vanligtvis inte synts på Göteborgs scener utan varit verksamma mest i Malmö eller Stockholm-Uppsala. Som Aksel Morisse, som har en skruvad roll som make till en kuvad hustru och pappa till en efterbliven son, Elias, som Viktor Björkberg gör en tapper tolkning av.
Det är överhuvud taget en allt mer konfliktfylld berättelse om människor som tappat fotfästet och framtidstron i en sorglustig historia som är lite svår att få grepp om, men bärs av de många musik- sångnumren, antingen solo eller i kör. ”The girl from the north country” uruppfördes 2017 på The Old Vic i London och är det första verk av Conor McPehrson som tagit sig över Atlanten, där det spelades i Chicago tills pandemin satte stopp. Det är också i denna svenska iscensättning en föreställning värd att uppleva. I april är Olivier Award-vinnaren McPehrson aktuell med en ny urpremiär på The Old Vic, The Brightening Air, ett familjedrama i 1980-talets Irland.
