[250327] Det ska en grekinna till att pånyttföda teatern lik sitt ursprung, den att återberätta historiska skeden i dramatisk form. I det här fallet handlar det om en följd av det osmanska rikets ”folkmord” på sin kristna befolkning. Skådespelaren Eleftheria Gerofoka är barnbarn av den tragiken men också dotter till en kvinna som förblivit ”analfabet” men ändå visar sig vara språkligt rik. Tillsammans går de på spaning efter en tid som flytt.
Det har med andra ord varit nypremiär på Backa Teaters föreställning Flickan och vildpäronen, som hade urpremiär på Göteborgs Stadsteaters lilla scen vid 2024 års dans- och teaterfestival. I maj 2025 är föreställningen inbjuden att delta i en festival i Berlin till minne av den armeniska tragedin 1915, då det osmanska riket under första världskriget tömde landet på sin kristna befolkning, däribland den grekisktalande armenska, med ett oändligt antal dödade.
På Backa Teaters scen är det nu, som vid urpremiären, idémoakaren Eleftheria Gerofoka själv som figurerar på scenen i dialog med sin mamma, Vasiliki ”Kiki” Gerofoka och publiken, medelst en växelverkan mellan fyra språk, grekiska, svenska, engelska och inte minst kroppsspråket. Med hjälp av projicerade gamla mest svartvita fotografier, suggestivt presenterade genom en sky av tunna vackert mönstrade gardiner, växer en både sorglig, rörande och roande berättelse fram om en av oändligt många flyktingfamiljer, som i just detta fall gav en bild av hur de överlevande etablerade sig som flyktingar i ett av fattigdom präglat nordgrekland, där enda möjliga inkomstkälla för dem hette tobaksodling. Det betydde att barnet ”Kiki” och hennes syskon inte skickades till skolan utan ut på fälten för att bidra till familjens försörjning. Att lära sig läsa och skriva var av underordnad betydelse.
Men den som inte kan läsa sagor som andra har skrivit kan ju hitta på själv. Och det gjorde ”Kiki”. Och de sagorna finns bevarade i hennes minne och noterade i en bok med ett alldeles eget ”alfabet”.
En sådan saga handlar just om pjästitelns flicka som plockar vildpäron högt uppe på berget på ett träd med grenar omöjliga att nå upp till för en liten flicka utan, som i sagans värld, med assistans från högre makter. Vilka små berättelser som vidare kunde ingå i mammans sagoskatt gör Eleftheria en roande både verbal och fysiskt humoristisk snabbspolning av, som ett bevis på att sagoberättandet satt djupa avtryck i denna mor-dotter-relation. (Något som kan påminna om Reggio Emilia-pedagogikens tes om att ”ett barn har hundra språk men berövas nittionio …. Skolan och kulturen skiljer huvudet från kroppen”.)
Hur det gick till att odla och skörda tobak sitter också rejält rotat hos mamma ”Kiki”. Då handlar det om det minne som kroppen bär på av oändligt arbete med att så, vårda plantorna och skörda den värdefulla tobaken, vilket hon anspråkslöst pantomimiskt illustrerar i en liten ordlös scen. För om varken läsinlärning eller skådespelarutbildning ingått i fostran finns här ett självförtroende och en oräddhet som samtidigt bär vittne om ett liv med stora umbäranden och en rad tidigare svårigheter att bemästra, kan man tänka.
Sina två döttrar såg hon däremot till att skicka till skolan, trots att även de på sin fritid behövdes på tobaksfältet. Men när Eleftheria en dag, efter att ha sett en teatergrupp uppträda, kom hem och entusiastiskt insisterade på att hon ville bli skådespelare så blev det förstås kalla handen. Men ingen försökte stoppa henne från att senare i livet ta sig ensam den långa vägen till huvudstaden och som en av ett fåtal bli antagen vid Atens teaterakademi. Men ensamheten i storstaden och skammen över sin enkla härkomst och över föräldrar som var för blyga att våga sig till skolan i Aten ens till avslutningen har gnagt i samvetet. Det är därför i ett försoningssyfte som denna föreställning till stor del är tillkommen. Som en akt av befrielse av en dotter som av sina föräldrar fått ett namn, Eleftheria, som är det grekiska ordet för just frihet.
Om denna premiärkväll besöktes av en publik av huvudsakligen vuxna så fanns där några ungdomar i den ålder som föreställningen främst vänder sig till och som på min fråga försäkrade att de funnit föreställningen både intressant och rörande.
