[250327] Mest av allt är det starkt och ömtåligt glas man kommer att tänka på när man avnjuter Kerstin Avemos och Karin Holms väl genomförda konsert inom Göteborgsoperans serien av ’Stora Röster’ Grandi Voci. Avemos röst är dramatisk och fångande: tonerna tillåts ’spricka’ inbördes till en rad intressanta prisman, något att vila i och aktivt erfara på samma gång. Ett fåtal presentationer, sedan musik, framförandet ges ett lugn samtidigt som de dramatiska möjligheterna i materialet tas hundraprocentigt tillvara.
Vad vill man mer? Egentligen ingenting, men de vitala framförandena av de enskilda verken föder en rad impulser till vad som också hade kunnat ske. Med rätt eller orätt vill jag låta vara osagt, men faktum kvarstår att två personer på Operans stora scen och med salongen generöst (till övermått?) upplyst är inte hjälpsamt mot vare sig solist eller ackompanjatör. Två eleganta blomsteruppsättningar pryder scenen, men dessa solitärer löses också upp i konturerna i brist på en lite mer avsiktlig ljussättning.
Det hade behövts ett val av, inte handling, men väl aktion på scenen, ett arbete med kostym eller rekvisita, en dramaturgi som var något annat och mer än bara ord och därefter sång. Avemos sobra klädseln är invändningsfri, men den ger inte handlingsfrihet för sångerskan, hon är mer klädd för en porträttering än för ett levande framförande. Materialet är i sig så utmanande och i sitt historiska sammanhang så upprörande tragiskt, att det ger utrymme för en rad impulser som kunde tagits till vara på ett helt annat sätt.
I gengäld ger framförandeformen stort utrymme för meditation över tragedin i den motivkrets programmet hämtats från och givit rubriken Entartete Musik, urartad musik, i välkänd kollisionskurs med nazismen. Det rena och tydligt framförda innehållet väcker starka reaktioner, min bänkgranne börjar plötsligt gråta och jag märker med en gång på vilket sätt det tröstar mig. Det är obeskrivligt att på det här sättet få lyssna, känna och i någon mån också minnas något som en gång skedde, även om man själv inte till närmelsevis har den ålder som krävs för att dessa minnen också skulle kunna vara självupplevda.
Medvetenheten om vad som skett ger en mäktig och förtätad upplevelse, som med råge utfyller operans stora scen. Upplevelsen av ensamhet för de framträdande motsvaras av minnena hos de en gång historiskt drabbade – i den mån de förmår återkalla dem.
I tät kontakt med denna konsert vill jag fästa uppmärksamheten på boken Natt och aska, som ger en rik och samtidigt kuslig dokumentation av denna smärtsamma historia, när den i en genomgång av litteratur med anknytning till ett historiskt skeende ringar in en erfarenhetsvärld som inte kan ägnas nog med arbete och intresse. (En viktig iakttagelse av en överlevare, Sigmund Baum i en film som kan ses på YouTube, är till exempel att även han inte förmår minnas det han genomlidit. Att förtränga upplevelserna, i själva de ögonblick när de faktiskt ägde rum, blev en livsnödvändig teknik för att överleva säger han!) Allt detta sammantaget är skakande vittnesmål och det drabbar egentligen all den litteratur Pedersens bok reflekterar över och då ställs också frågan till oss som lever nu: hur kan vi iaktta liknande brutalitet i nuet, vem/vilka drabbar den och hur agerar vi om vi kan – och vill?
På detta sätt blir all bearbetning av det ofattbara i de groteska grymheterna som fått namnet Förintelsen något av ett moraliskt krav, för att vi medan tid är skall kunna identifiera det som inte får upprepas. Förintelsen är så ofattbar i sin genuina ondska och samtidigt så sann genom sin obönhörliga insikt om katastrofala mänskliga svagheter och förmågor, att vi aldrig kommer att bli av med den, inte heller vi som inte fysiskt drabbats av den. Det är vi som måste slå vakt om vår oförmåga att helt och hållet förstå den, för den attackerar allt det som vi ville se som självklara och anständiga grunder och motiv för våra nuvarande former för samhälleligt liv och medvetenheten om allt detta är ett åläggande vi lika lite blir av med för egen del som de drabbade, som bär det med sig i olika former av trauman.
Som det heter i Natt och aska: Antisemitismen var en sak men den ofattbara effektiviteten i själva utplånandet är det som mer än allt annat överstiger vår fattningsförmåga.
Fortsättning följer, skulle man kunna säga.
