[250316] Det är inte bara Prospero i den som kommit att kallas Shakespeares avskedspjäs som bryter trollstaven som ett farväl från sin magikerroll. Också den högst levande teaterlegenden Peter Oskarson tycks ha gjort den rollen till sitt avsked till teatern. Om man får tro honom själv efter en av Orionteaterns föreställningar av just Stormen, som spelar ännu några dagar som något av ett familjeprojekt till minne av dockteaternestorn Michael Meschke, då merparten av rollerna görs av just dockor.
Peter Oskarson har gjort stora avtryck både i och utanför det svenska teaterlandskapet. Han väcker minnen från 1970-tal och Skånska Teaterns framgångssaga i Landskrona. På 1980-talet handlade det om att förnya teatern på Göteborgs stadsteater där han var en av skaparna av det uppmärksammade Manifestet som ledde till åtal och att förortsteatern i Angered föddes och några av skådespelarna som lämnade stadsteatern slog följe med Peter Oskarson till Gävle, som gått till historien för en rad minnesrika uppsättningar på olika scener med Peter Oskarson som konstnärlig ledare. I Västsverige har han inte vidare synts till men desto mer i andra sammanhang både i och utanför Sverige. Hans teaterbana har varit lång, omväxlande, diskuterad och prisad, både som nyskapare, teaterchef och gästregissör. Orionteaterns konstnärlige ledare var han en stor del av 1990-talet och är nu åter där med en egen version av Shakespeares Stormen med sig själv som Prospero som styr över den ö där han och dottern Miranda har sin hemvist efter att de blivit landsförvisade, men han kliver också lite diskret in och ut i andra roller eller som dockförare. Prosperos dotter Miranda görs av Oskarsons egen dotter Mika, som rör sig över scenen med en fascinerande charm och lätthet, dels som luftanden Ariel, dels samtidigt som dockförare av Miranda. Med oerhörd finkänslighet manövrerar hon till slut samtidigt också prinsen Ferdinand som Mirandas fästman med en rörande gestaltning av deras ungdomliga kärlek. Dockorna förefaller så levande med sina av väder eller ålder påverkade ansikten att man undrar om det är inbillning eller på riktigt att Mirandas ögon tycks röra sig ovan den barnsliga uppnäsan och den breda och till synes snabbtalande munnen. Prosperos slav Caliban spelas av Arabella Lyons. Resten av spelets figurer görs av dockor, som när de inte agerar i handlingen utgör en del av scenografin, sittandes på bänkar, täckta av tunna, genomskinliga skynken i väntan på ”entré”, eller hängande i ett träd som häxan Sycorax i detta sagospel som Shakespeare säger vara ”gjort av samma stoff som drömmar vävs av”.
Som dockornas skapare står Peter Oskarson själv och Mika Oskarson Kindstrand, som ju fötts in i teaterns mångsidiga värld med en rad utbildningar, däribland i International Theatre Institute. (ITI). Shakespeares Stormen har blivit något av en experimentverkstad för en lång rad totalt olika tolkningar på spridda scener. Den senaste jag såg gjordes av konstnärskollektivet KonstAB på Göteborgs Stadsteater för några år sedan. Den nu aktuella på Orionteatern lägger bara ännu en minnesvärd version till listan. Med den skrivs uppenbarligen också ett stycke svensk teaterhistoria, väl värd att rusa till, om biljetter ännu finns att få, om nu Peter Oskarson menar allvar med att Prosperos avsked som magiker också gäller honom själv. Tro det den som vill…
