[250218] Den verbala och fysiska urladdning som Jesper Söderblom presterar när han som doktor Stockmann i ett flammande brandtal ondgör sig över den fara som en okunnig majoritet kan utgöra mot sanningen och demokratin är minst sagt ett tragikomiskt kraftprov. Värd besöket bara det. För är det senaste amerikanska valet det som på allvar låter besanna vad Ibsen varnar för i sitt snart 150-åriga drama? Ett förebådande väl värt namnet i så fall.
Den är klassad som komedi eller lustspel, Ibsens pjäs från 1882 En Folkefiende. Ändå kan den upplevas mer och mer som en mardröm för varje gång den sätts upp. I år kanske mer än någonsin. Senast den spelades på denna scen var gästspelet 2018 från Schaubühne i Berlin under Dans- och teaterfestivalen. Ensemblen hade då turnerat internationellt med den i sex år och sa sig vara rädd för att den skulle kännas lite passé. Ibsen varnade ju med sin pjäs, som skrevs under införandet av parlamentarism i Norge, inte för demokratin i sig utan för hur den skulle kunna komma att ”manipuleras och erövras av populism i alla dess former”, (som det sammanfattas i teaterns programblad) för att därigenom kunna utnyttjas till sin motsats.
Nu är det Göteborgs Stadsteater som gjort det och får den att tidsmässigt pricka mitt i den hittills mest inflammerade debatten om det akuta hot som världens demokratier är utsatta för. Pjäsen handlar om tilltro till vetenskapen, moralen, rätten, makten och pengarna, vem som äger sanningen och hur mycket den får kosta. Frågan är hur många liknande sanningar som i skrivande stund tystas ner av makthavare även i demokratiska byråkratier, i värsta fall i allians med media. Forskningsresultat tystas ner för att åtgärder är för kostsamma, dras i långbänk för att till sist bli än dyrare och drabbar inte bara statskassan utan också privata ekonomier. Nu som då hamras in, att den som har den politiska makten också har makten över sanningen, även i en demokrati och att majoriteten, hur okunnig den än må vara, har tolkningsföreträde såväl på sanning som lögn.
Denna uppsättning har definitivt tagit fasta på den komik som verket inbjuder till. Karnevalsstämning präglar första akten. Familjen Stockman har bjudit till invigningsparty i sin nya bostad i staden. Ingenting är klart. Flyttkartonger står radade. Väggarna har stora klickar av färgprover. En fåtölj är ännu omsluten av plast, glittriga girlanger ska skyla över, champagneflaskor står ännu oöppnade. En dörr leder in i den övriga delen av bostaden, en andra är ytterdörr. Snart dyker första gästen upp, en syster Maria till dr Thomas Stockmann med en stor krukväxt i famnen. Hon är kommunstyrelsens ordförande Hovstad (ursprungligen en manlig borgmästare), och gestaltas med lagom distans till komiken av den nu flitigt anlitade, (inte minst som historisk kanalsimmare) Josefin Neldén, Att svärfadern Morten skulle uppträda i kjol, (som svärmor Louise) torde knappast överraska i dessa tider, då könsbyten av teaterkaraktärer har blivit gängse och kvinnor i maktposition blivit dagligvara. Och här visar Carina M Johansson, återigen, sin härligt komiska talang i en skrattretande parodi på rik svärmor (i stället för svärfar Morten Kiil) som jublar av skadeglädje inför den tänkta reaktion som svärsonens upptäckt ska orsaka. Snart har flertalet medverkande deltagit i festandet med påföljande efterverkningar.
Göteborgs stadsteaters ensemble har ju en trogen skara väl inarbetade komeditalanger. Dit hör förstås också Victoria Olmarker, nu i rollen som journalisten Hovstad och Fredrik Evers som spelar förläggare Aslaksen med makt över det tryckta ordet. Han far runt på scenen på en elsparkcykel och dyker upp som gubben i lådan när han är som minst väntad. Han blir till sist den som i slutändan utmanar och förvirrar Stockmanns torgmöte där han för medborgarna avslöjar det som tidningen inte vågat publicera, nämligen att badvattnet i den framväxande kurorten är direkt giftigt av föroreningar, vilket måste åtgärdas. Det lär ta tid, bli dyrt och vem ska betala?
Slutscenen har man valt att förlägga i en av en argsint mobb sönderslagen ateljé och den lilla familjen Stockmann med lojal hustru Sofia (Michaela Thorsén) och upprorisk dotter Petra (Aviva Wrede) samlad inför beslutet att flytta eller inte.
Även om detta är en pjäs med tydligt budskap så visar erfarenheten att den går att forma enligt tidsandan och eget godtycke, i detta fall i fri bearbetning och regi av den i Köpenhamn utbildade Victor Tjerneld. Han har gästat Göteborgs Stadsteater en gång tidigare, som regissör till Noah Haidles pjäs Skymningsrök 2016-17. Med En Folkefiende ställs frågan om Dr Stockmann ska kallas visselblåsare, demokratikämpe, idealist eller fanatiker. Eller som Stockmann i pjäsen undrar vilka som utgör flertalet av befolkningen i ett land – de kloka eller de dumma. Det är bara att se pjäsen eller läsa originalet och tänka själv. Utfallet kan tänkas bli så olika som i den omröstning i publiken som sker mot slutet av föreställningen, för eller emot Stockmann. I Berlin-versionen 2018 fick Stockmann en överväldigande majoritet av ja-röster medan premiären 2025 på samma scen och samma pjäs men i annan utformning, kanske också annan publik fick en enda …
