[250216] Slutet av januari innebär inte bara gymmen börjar tömmas på folk som avlagt förhastade nyårslöften, utan också att biograferna börjar fyllas av personer som längtar efter lite mer alternativa filmer. Filmfestivalen har kommit och gått, och som vanligt bjöd den både på trevliga överraskningar och mindre trevliga besvikelser.
Göteborgs filmfestival har förbättrats en del de senaste åren, och en välbehövlig förändring i år är att det på hemsidan gick att sortera filmer baserat på genre, dock lite andra än de man är van vid: som exempel kan nämnas att ”perspectives” innefattar filmer som belyser samhällsfrågor, och ”cinematic” inkluderar filmer med en mer estetisk vinkling. Det går att finslipa genrenamnen lite till, men det är likväl en enorm förbättring som gör att man slipper lusläsa festivalkatalogen för att hitta det man söker.
Programpunkten ”Midnight Mania” fanns med även i år, och är troligtvis festivalens höjdpunkt! Sex olika filmer med skräck och/eller splatter som genre, och till skillnad från festivalens övriga filmer känns urvalet mer heterogent och varierat, bland annat en argentinsk mockumentär (Do Not Enter), en indisk spökhistoria (Bramayugam) och en irländsk (Frewaka), samt programpunktens klart bästa film: Dead Lover. En skräckkomedi i extremt minimalistisk regi och skådespelarensemble; många scener utgörs endast av en skådespelare filmad mot svart bakgrund, och cirka tre personer spelar över tjugo olika roller. Filmen har även ett stort fokus på estetik, nästan allt ljus går i blått och rött, och gör att scenerna ser onaturliga ut i en helt och hållet positiv bemärkelse. Då gör det inget att en av filmerna i ”Midnight Mania”, The Balconettes, är en av festivalens sämsta filmer, med fåniga försök till humor och en överdrivet ideologisk agenda. De bästa visningarna av filmerna är självfallet de som ordnas på Hagabion, som slutar mitt i natten. Lyckligtvis har man slutat med att starta visningarna vid midnatt, de börjar alla vid den något mer humana tiden 23:00, och väl där bjuds man på en folköl eller ett alkoholfritt alternativ. ”Midnight Mania” bör återvända nästa festival, och med tanke på att visningarna lyckades fylla salongen även mitt i veckan lär den nog göra det.
Med tanke på hur mycket bra skräckfilm som letat sig in i repertoaren är det synd att biljettpriserna stigit så mycket att de snart är ikapp de ockerpriser som tas ut av biograferna för ordinarie filmer, och då krävs det också att man hostar upp några kronor till för ett festivalpass. Festivalen hade tjänat så mycket – i mindre ekonomiska termer – på att sänka sina priser, så att det blir värt att våga ta risker vid införskaffandet av biljetter. Det måste finnas ett incitament för publiken att inte bara hålla sig till de säkra kort som ändå kommer gå upp på repertoaren senare under året. Detta borde vara den tid på året då folk uppmanas att lämna sina bekvämlighetszoner, men så kommer inte ske om varje misstag ska stå dem så dyrt, bokstavligt talat! Ett guldkorn som de flesta därmed tyvärr nog gick miste om var den koreanska, svårkategoriserade filmen So It Goes, ett utmärkt exempel på den sortens film man borde ta in mer av på festivalen. En brutal, experimentell dystopisk berättelse om ett ungt Bonnie och Clyde-inspirerat par som åker runt på en våldsturné, en film som förklarar i sina eftertexter att den är inspirerad av både Albert Camus och Slakthus 5 (titeln är en fras som återkommer vid flera tillfällen i just Slakthus 5). Skådespeleri, regi, klippning med mera känns oerhört amatörmässigt, och inte ens den mest indie av biografer skulle nog visa den, men just för att So It Goes är en sådan blandning av höga ambitioner och låga prestationer är den ett praktexempel på sådant man bör se på festivalen, om inte annat så för att man aldrig kommer se något liknande.
Ett problem som är aningen större än valet av lokal för skräckfilmsvisningar och biljettpriset är den tydliga ideologiska agenda som präglar urvalet av film, och det understryks på ett ironiskt sätt av den lilla ”kortfilm” som visades innan varje film: en diktatorsliknande man som varnar för innehållet i den film som snart skall visas, en tydlig blinkning till Ryssland och/eller mer högerorienterade länder. Detta känns som en helt onödig varning, då Sverige redan är ett av världens mest progressiva, liberala länder. De av festivalens filmer som förmedlar någon form av budskap – eller i alla fall anammar ett medvetet förhållningssätt till ideologiska frågor – har en tydligt vänsterorienterad inriktning. Urvalet känns onödigt homogent med tanke på hur många filmer som visas under festivalen (och hur många av dessa som dessutom saknar underhållningsvärde). Om det är något land som inte skulle ta skada av att få se filmer med annan agenda så är det väl vårt? Filmfestivalen hade kunnat vara en plattform där olika åsikter får stötas och blötas på vita duken, istället för att upprepa samma doktriner som redan är allmänt vedertagna, i alla fall i vår nation. Denna ideologiska snedvridning måste påverka vilka som söker sig till festivalen, och därmed gör den sig ännu mer onödig då den blir en predikan för den redan omvände. Det bästa exemplet på detta inträffade under en visning av På armlängds avstånd, en klockren satir över svensk kulturpolitik som sparkade åt både höger och vänster. Att de senare sparkarna inte uppskattades lika mycket av publiken stod klart då det enda skämt som möttes av total tystnad i salongen var när en karaktär talade om en dokumentär han ville göra, och sa ”den måste vara neutral, alltså vänster.”
Den lilla kortfilmen innan visningarna avslutas för övrigt med en text som informerar publiken om att varje gång de ser en film på festivalen slår de ett slag för yttrandefrihet. Varför är det då bara ena sidans åsikter som yttras?
