[250211] Thomas Bodström berättar rakt och öppenhjärtigt om sin uppväxt i denna bok. Om åren då en karriär som allsvensk fotbollsspelare, politiker och advokat kändes avlägsen.
Och då frågan ”Thomas, måste du vara så jobbig?” uttalades dagligen av omgivningen.
Med hjälp av sparade brev, dagböcker och samtal med familj och vänner går han in i barnets universum. Han skriver fram ett svenskt 1960- och 70-tal då barnen levde i en värld och de vuxna i en annan – för att mötas endast ibland.
Född i april 1962 i Uppsala med en fyra år äldre syster och så småningom en drygt två och ett halvt år yngre bror och med en pappa Lennart Bodström som var TCO-ordförande – och sedermera utrikesminister – och en mamma Vanja som var språklärare så borde han ha haft en lätt uppväxt, kan tyckas. Men efter mellanstadiet, skriver han, bodde en ständig rastlöshet i honom. Redan vid ett års ålder fick han Lergigan utskrivet, ett lugnande läkemedel som bl a ska hjälpa mot sömnsvårigheter. Och hans fantasi var livlig, den gav honom mardrömmar. Flera barnflickor avlöste varandra i familjen. De blev en trygghet för honom under småbarnsåren. På samma sätt som hans lärare i låg- och mellanstadiet senare blev.
”De såg mig som annat än bara jobbig, de orkade med mig och tog hand om mig fast de inte tillhörde familjen…”
Familjen flyttade till Solängen i Sollentuna när han var fem år. Somrarna tillbringades för det mesta på Fårö, Gotland.
I första klass i skolan första dagen drog han undan stolen för en klasskamrat så han satte sig på golvet. Fröken blev arg och sa: ”Nu får du gå hem”! Thomas blev helt förtvivlad, då han hade gjort detta för att imponera på fröken och för att han ville vara i centrum, något som skulle följa med honom under hela uppväxten.
Han blev sällan bjuden på partyn under uppväxten och var huvudet kortare än många av tjejerna i klassen. Hans pubertet lät vänta på sig, det var först andra terminen i nionde klass som han fick hår på andra ställen på kroppen än på huvudet, skriver han. Och han växte på längden.
Att få till det med tjejer var därmed ganska svårt för honom. Han skriver om flera förhållanden han hade som inte fullbordades. Det var först i 20-årsåldern han träffade en tjej som det blev på riktigt med.
Högstadiet var inte roligt heller men gymnasiet var nog det värsta. Det tog sju år innan han hade tagit sin examen på ekonomisk linje. På komvux läste han det sista och tenta fick han göra i distribution och i engelska till slut, efter att ha varit ett halvår i USA som inneboende i en familj när han tränade ett soccer-fotbollslag på ostkusten. Först då hade han fullbordat sina gymnasiestudier.
Visst har han haft roligt också under uppväxten, tågluffat med polare och sålt mackor i Göteborg under tre år på musikkonserter utanför Ullevi i början av 80-talet. Ett år bodde han i Göteborg med och stod och spelade munspel på Avenyn och slaggade hos vänner.
Fast det kunde ha gått illa för honom. Han berättar om hur han och en kompis snodde dyra märkeströjor från varuhus och kom undan med det. Men en gång blev de påkomna och klarade sig tack vare att en ung kvinnlig expedit inte anmälde dem. Hon krävde betalt och de betalade. Tur för de båda.
Fotbollen började med lag i lägre serier tills han fick ett telefonsamtal från den nye tränaren Nisse Andersson i AIK. Han blev överlycklig av att få spela i allsvenskan. Och juridikstudierna och ett yrke som advokat och justitieminister i en socialdemokratisk regering. Om de två sistnämnda sakerna skriver han ingenting. Uppenbarligen vill han separera det från sin uppväxt.
”När jag ser tillbaka på min barndom är det tydligt att det inte gick särskilt bra för mig…min bristande studiemotivation kombinerad med en patologisk rastlöshet gjorde att jag ständigt underpresterade”
Men som han skriver:
”Jag har alltid haft mycket kompisar och vi hade ofta roligt med ständigt nya upptåg som gjorde barndomen och tonåren ytterst händelserika.”
Om en ständigt frånvarande pappa skriver han dock under uppväxten. Mamman var närvarande och förtvivlade när hans skolresultat inte blev vad hon hoppades. Mellan raderna dock kan man läsa att han rätt ofta inte tyckte sig få tillräckligt med stöd och förståelse hemma.
Slutligen har jag funderat på vad hans egentliga syfte med denna typ av memoarbok varit? Vill han visa andra hur en misslyckad kille under uppväxten kan komma igen och bli lyckosam? Eller skriver han för sina fyra barn som han har med hustrun Helén, så att de ska veta vem han är och var? Med sin egen pappa fick han aldrig någon större känslomässig kontakt och det är han nog inte ensam om att ha fått uppleva.
En äventyrsberättelse kan man se det som. Ett äventyr i verkligheten.
▪ Leif Wilehag
