[250209] Filmfestivalen är över, ännu en gång. Den är över, och den stannar kvar, det är som det alltid har varit, festivalen lägger som alltid en grund för en fortsättning. Men förutsättningarna har nu blivit radikalt annorlunda om jag jämför med 1990-talet när jag började följa det som varit Göteborgs Filmfestival (GFF) med sina höga kvalitets- och originalitetsanspråk. Det som blivit annorlunda genom åren är det överväldigande utbudet på nätet via nationella utsändningar och möjligheter till streaming. Det ställer större krav på festivalens urval, som i år i högre grad än tidigare präglades av konventionella berättarspår utan tillräckligt stora utmaningar för publiken.
Därför har jag funnit det meningsfullt att inte reflektera mer än en av festivalens verkligt framstående filmer i förhållande till något jag funnit på just – nätet.
För vad motiverar festivalen om utbudet inte är mer konkurrenskraftigt än så? En fortlöpande muntlig tematisering i form av samtal och professionella möten vore en möjlighet. Till exempel.
Men tillbaka till Göteborg Filmfestival 2025. Med utgångspunkt i en film som stannat kvar, Measures for a funeral, historien om Audrey, som är en bildessay över minnets ödesdigra inflytande över tillvaron – med mikrofonen ständigt närvarande för utmanande dokumentationer. Fonografens signifikativa skörhet i ljudåtergivningen konkretiserar avståndet mellan det inspelade ljudet och lyssnarens live-kultur, mellan orten Meldreth som är av betydelse för människorna som står i handlingens centrum. Där råder (rådde) första världskriget, det vill säga allt annat än fred och lugn utveckling.
Det som emellertid spelar en avgörande roll i huvudrollsinnehavarinnans värld är betydelsen av såväl morfaderns nobelpris som moderns arv i inköpet av den fiol av märket Guarnerius del Gesù som kommer att ledsaga utvecklingen – ett 300 år gammalt instrument, tidigare ägt av utövaren Giovanni Batista Viotti.
Modern var violinist och hennes svartsjuka läggning innebar att hon slutade spela när dottern föddes, det var en värld hon varken önskade eller förmådde dela med henne. I det förlopp filmen skildrar är hon döende och ville helst dra dottern med sig verkar det som. Dottern, som givit sig ut på en forskningsresa i mästarinnan Kathleen Parlows öde, blir därmed stukad i förmågan att leva ut sin egen passion. De motstridiga krav hon känner från moderns sida hämtar också bakgrund i Parlows makt över morfadern (som var den som faktiskt förärade Audrey violinen). Morfadern stödde inte moderns karriär, varför denna i sin tur varnar dottern för att sträva efter en – här föregår maktkamper åt alla håll, framåt som bakåt som åt sidan!
Första inspelningen arrangerades av Thomas Edison för Columbia Records får vi veta. Den konservative Stradivarius figurerar i bakgrunden, byggaren av en annan mästarfiol, känd för eftervärlden. Det är snårigt så det räcker, men det smickrar filmens suspens, inte minst när man kommer över till de detaljerade bilderna av finliret.
Ljud åldras så annorlunda än ting, sägs det, vilket betyder att det har förmågan att göra det förflutna närvarande. Den akademiska utbildningen tränar just studenternas förmåga att skapa ljud, vilket skildras som den handfasta historien bakom ljudinspelningarna som skall komma att kulminera i slutkonserten i Montréal – en närmast extatisk explosion av ett tonspråk frambringat av solister och orkester tillsammans. Men mycket annat berörs också:
Kathleen Parlow mötte Einar Bjørnson (son till 1903 års nobelpristagare i litteratur, Bjørnstjerne Bjørnson) 1912. Det är han som ger henne fiolen av Giuseppe Guarneri, byggd 1735, liksom visar henne fonografen som kan ge musiken ett evigt liv. Fiolen hade tidigare ägts av nämnde Giovanni Batista Viotti. I alla dessa vågor av inflytande – hur vet man vad som är ens egen väg och vilja, allt existerar ju på något sätt samtidigt? Vem är vem i allt detta? Det vet man faktiskt inte exakt, men man lever det och känner hur musiken tar sin verkliga början, vinner egen frihet, när den mänskliga kärleken upphör att stå i livets centrum, när den besegras av konsten.
Det är i kompositören Johan Halvorsens Opus 28 Audrey kan höra modern. Det känns för henne som om framtiden flödar över när verket framförs i Nederländerna 1909.
Kathleen Parlow var Audreys morfars fiollärare. Fiolen hittades i hennes dödsbo och Audrey är nära att drämma den i väggen i ett tillstånd av överansträngning och affekt, men till sist låter hon den i stället brinna i samma ugn där modern kremeras! De konkurrerande influenserna/symbolerna krymper ihop inom ett och samma skal. Något fick också Johan Halvorsen att bränna sina manuskript. Skapandet är allt, men kan samtidigt förgöra allt.
De mentala spänningarna som utspelar sig i filmen får ett märkbart svar i ett arbete som kan ses på Viaplay, Before I go to sleep med Nicole Kidman och Colin Firth, där ett ytterligt komplicerat spel mellan en dynamisk kvinna och två män, som inte går att hålla isär för vår protagonist och därigenom övar inflytande också över hennes son. Ett otäckt intrigspel som inte ser vare sig lösning eller slut och där man till sist känner sig frestad att fråga sig om inte handlingen förlorar sin mening om den utvecklar sig till en form för ’vara’, ett postulat? Det är en otäck och utomordentligt välspelad film, men den hittar inte fotfäste i en social verklighet som ger den handfast betydelse, den är en konstruktion som ger skådespelarna ett ymnigt material att utveckla och förfina, men man kan med fog fråga sig varför och till vilken nytta. På den punkten är berättelsen om tidigare generationers fioler byggd på långt fastare grund.
Omtumlande är de emellertid båda, vittnesmål om hur allt kan hända och ibland faktiskt också gör det.
En dikt av Pär Lagerkvist som jag av en slump fick ögonen på i en dödsannons i just dessa dagar, sammanfattar på ett sublimt sätt något av det jag just sett på film:
En gång skall du vara en av dem
som levt för längesen.
Jorden skall minnas dig
så som den minns gräset
och skogarna
det multnande livet
så som pilträdet minns vindarna.
Din frihet skall vara oändlig
så som havet.
