[250126] Långfilmen om Garbo är mer än mystisk. Den är egentligen ingen film, för den har ingen handling, ingen intrig, heller ingen utveckling att låta sig utmanas av.
Titelfiguren är mer än känd, man kunde säga att hon rätt och slätt är någon som är, är snarare än var.
Det är också så hon skildras i filmen: i pose efter pose, den ena välkändare än den andra, den ena iscensättningen mer ikonisk än den andra. Det strös en del vaga påståenden om ett förhållande med den homosexuelle Mauritz Stiller och det antyds i förlängningen av detta antagande att även Garbo hade sådana drag av queerhet, vilket flera av hennes roller kunde sägas spela ut, som Drottning Christina (1933) eller Ninotchka (1939).
Vara hur det vill med det, det alla numera tänker på angående Garbo är naturligtvis hennes skygghet inför offentligheten. Dold i byggnader med dörrvakter i New York och som om det inte hjälpte, bakom hattar, solglasögon och massor av sjalar levde hon sitt berömda liv i ett skickligt förvaltat skymundan, inte särskilt lyckligt som det verkade.
Man skulle väl tycka att en långfilm om Garbo av i dag, när alla dessa fördomar och komplex har kunnat läggas till handlingarna i mer toleranta tidevarv, skulle sökt sig bakom fasaderna, sökt fånga människan bakom det som mer ter sig som ett öde än en lyckad karriär.
Men där går filmen bet. Den stannar vid poserna, de välkända citaten och den dramatiska omgivningen tagen i betraktande är det en ovanligt odramatisk, ja snudd på tråkig film. Inga försök görs att komma bakom kulisserna, spåra kvinnan som, född Gustavsson, levde detta glitterliv som ingen egentligen visste något om.
Mysteriet Garbo förvandlar filmen till ett eget mysterium: varför ville man göra den? Vilka frågor drev arbetet?
De lämnas alla obesvarade och när man lämnar salongen är det som om man inte sett någonting alls.
Fanns det någonsin någon Garbo? Om ja, vem (vilka) var hon?
Långt ifrån okända frågor angående en offentlighet som i våra dagar har blivit så påträngande att den börjar likna ett samhällsproblem, ett internetålderns samhällsproblem som ätit sig in i de konstnärliga existensvillkoren.
