[250114] Romaner som handlar om författaren själv, dennes livs- och skaparkriser är nästan alltid självupptaget distanslösa sömnpiller till terapitexter som aldrig borde givits ut. Katja Oskamps lågmälda berättelse om den etablerade Berlinförfattaren som blir refuserad och skolar om sig till fotvårdsterapeut står ut som ett stjärnklart lysande undantag från den regeln. Boken är en briljant studie i den storhet som gömmer sig i människors minsta världar. Liksom av kroppens betydelse för det sociala livet och själens tillstånd. Dessutom är texten indirekt en skarpögd granskning av Tysklands moderna historia och spåren från såväl nazi- som DDR-diktaturen i nutidens tyska folk. Ty fotvårdssalongen där berättaren får arbete är belägen i den före detta Östberlinförorten Marzahn, ett hiskeligt stycke Honeckerskt Neubau, vars ömfotade invånare har huvudrollen framför författarens mer eller mindre dokumentära berättarjag. Det är en perfekt roman, översatt med perfekt tonträff av Sara Eriksson.
Berättelsens fokus ligger alltså på det lilla och det jordnära. Berättaren tar emot sina kunder, de flesta stammisar och alla till åren. Visar dem tillrätta, tar hand om deras fötter på alla upptänkliga vis medan hon konverserar i den mån det går, observerar och lyssnar till dem. Och lär med tiden känna dem för att så förmedla bilderna till mig som läser. Jag lär också känna arbetskamraterna på den lilla fotvårdsinrättningen inrymd i foten av ett av Marzahns alla jättelika hyresblock, uppförda av DDR-regimen mellan 1977 och 1980-talets slut i ungefär samma syfte som det svenska miljonprogrammet – att ge de breda arbetar- och lägre tjänstemannaklasserna moderna, funktionella, bekväma bostäder. Nästan alla som bor här flyttade in då husen var nya (ofta efter evigheter av köande) och därför är Marzahn mon amour även en berättelse om DDR, människor som levde där och hur vanligt folk klarade av ”Die Wende”, alltså DDRs kollaps 1989 och Tysklands återförening. Samtidigt är dessa stora frågor ingenting som boken dväljs vid, de utgör en självklar fond för de livsberättelser och -öden vår ledsagare möter medan hon skrapar hud, klipper förtjockade naglar, smörjer in hårdheter och masserar åldrade tår så kunderna ömsom kvider av skräck, ömsom ylar av förtjusning.
Innehållsligt finns här så många mänskliga möten, ansikten och öden att fröjdas med, förskräckas över, rågarva åt, rodna inför, få ont i magen av. Och – inte minst – att i den raka osentimentala prosans flöde gripas av något alldeles oerhört. Som den pensionerade rigida lilla DDR-byråkraten som surmulet inte viker sig en tum i anpassning till den nya tidsandan och hittar nya små påvedömen att bringa ordning i. Som den sjuttioåriga dotter Noll med en arrogant Berliner Schnauze utanpå det vanliga och hennes över nittio år gamla mamma som inte undslipper sig ett pip – så länge dottern är inom hörhåll. Och så många andra. På mig knep det till alldeles särskilt i tårkanalen under kapitlet om Gerlinde, ”nunnan utan kloster”. Hon som 7 år gammal flydde Königsberg undan sovjetiska trupper 1945 och som mot alla odds överlevde krigsslutet och nödåren som följde. Hon genomled som kristen DDR-diktaturen på sitt alldeles egna vis, och stakar nu lika trumpet, trosvisst och egensinnigt ut sin egen plats i den Airbnb- och Uber-ockuperade storstad som är dagens hypergentrifierade Berlin.
Bakgrunden till att berättaren är där i Marzahn och vårdar alla dessa fötter är både materiell och existentiell, och ramar in huvudnumret i form av ett kort preludium och ett lika kort coda. Däremellan skruvas människoödena gradvis upp, gestaltade i fotvårdsinrättningens påtagliga verklighet av ohälsa, vanväxt, livets lycka och leda, dödens annalkande, kroppens skröplighet och alla de åthävor just fotvården bidrar med för att hålla den stången. Först i ett underhållande repetitivt smatter av kundröster i korta scener, för att etablera vad som blir till romanens huvudkaraktär: själva det sociala djur som är Marzahn bortom förortstristessen och den ogenomträngliga stadsplaneringen (alla går vilse!). Halvvägs in följer så en gradvis uppskruvad intensitet i ett antal längre kapitel som ömsom fördjupar några utvalda Marzahn-öden vår berättare möter i salongen, ömsom snirklar sig tillbaka mot henne själv genom att lyfta arbetsgemenskapen och hur hon alltmer känner sig hemma här i Ossi-gettot. Därefter codat som avslutar boken med att återuppta tråden om författarens livskris. Som komposition betraktad är detta på en nivå man ytterst sällan möter – vare sig i musik eller litteratur. Ett mästerstycke.
