[250108] En av den nutida autokratiska nationalismens främsta metoder för att garantera sitt maktinnehav och manipulera demokratiska processer är att demontera rättsstaten. Särskilt i form av att sudda ut gränsen mellan rättsliga processer och det politiska styret, som vi sett i Ryssland, Turkiet, Ungern, Venezuela, Polen, med flera länder. I stället för politiskt styrande som tåligt inväntar utfallet av rättsliga avgöranden om lagars tillämpning och respekterar utfallen allteftersom de kommer, får vi regimer som på olika sätt lägger sig i innehållet i åklagares, domstolars och advokaters arbete. När vi i Sverige har en minoritetsregering som lydigt dansar efter en högernationalistisk regeringsunderlagspipa, är det förväntat att vi förr eller senare skulle börja se tecken på detta slags utveckling. Och nu har då till slut självaste statsministern, Ulf Kristersson, tagit första steget, när han öppet lägger sig i bevisvärderingen i en pågående brottmålsprocess. Det handlar om ICC:s blytunga förundersökning om krigs- och människorättsbrott mot Hamas och Israel.
Utspelet är samtidigt raffinerat, försåtligt och har lite känsla av en testballong. Det kommer, lirkande och delvis inlindat, under en intervju i Dagens Nyheter. Kommer en statsminster undan med sånt här i samtidens debatt- och medieklimat? föreställer jag mig statsrådsberedningens talepunktsförfattare ha frågat sig i sina lydiga sonderingar med Sverigedemokraternas samrådskansli på Rosenbad. Så här långt verkar det faktiskt så – ingen ledarsida eller tyngre politisk kommentator, inte ens oppositionen, har kommenterat Kristerssons famösa utspel för vad det är. Och DNs intervjuare missar saken helt.
Möjligen har saken flugit under radarn genom att det gäller en internationell rättsprocess. Internationell rätt är onekligen mer politiserad än vår svenska nationella rättsapparat. Varje stat kan i kraft av sin suveränitet när som helst frånträda tidigare ratificerade rättsinstitutioner, vilka då förlorar sin juridiska status inom den statens jurisdiktion. Men intill dess är internationella rättsliga institutioner och processer lika bindande som nationella. Det gäller också Genèvekonventionen och Romstadgan, vilka ligger till grund för det arbete som sker inom den internationella brottmålsdomstolen, ICC, som Sverige ratificerat. De arresteringsorder som nyligen utfärdats mot nyckelpersoner i styret i Israel och Hamas är bindande i Sverige och det svenska åklagarväsendet är skyldiga att, med polisens hjälp, implementera dem, liksom regeringen är skyldig att fatta det formella utvisningsbeslutet till domstolen i Haag. De undantag för statschefer som gäller nationella brottmål är inte giltiga för ICCs jurisdiktion. Den pågående förundersökningen om krigs- och människorättsbrott är likställd en vanlig inhemsk förundersökning, och detsamma gäller kommande eventuella åtal och domslut. Det följer därför att regimen i en rättsstat inom ICCs jurisdiktion inte lägger sig i de juridiska bedömningar som sker under hand.
Kanske har intervjuaren och potentiella kritiker också bländats av Kristerssons försåtliga upplägg att maskera sin uppenbara inblandning i ICCs rättsliga bedömningar med uttalanden som på ytan signalerar respekt för domstolen. ”Det kan vi inte svara på idag”, svarar Ulf Kristersson på intervjuarens direkta fråga om den israeliska militärens bombningar av sjukhus och andra civila byggnader i Gaza är folkrättsligt försvarliga eller inte. Och detta skulle kunna ha varit det rätta svaret från någon som respekterar rättsstatens grundprinciper om statsministern tillagt att det pågår en förundersökning och att han självfallet inte kan föregripa utfallet av den. Om intervjuaren pressat, kunde han klargjort att det inte är en demokratisk regerings sak att lägga sig i bevisvärderingen i ett pågående brottmål. Men detta är inte vad Sveriges statsminister säger.
Statsministern förtiger aktivt rättsliga avgöranden som redan gjorts av ICC och ICJ, FNs egen folkrättsdomstol. Han säger i stället bara att ”det här är ju saker som kommer att rannsakas väldigt, väldigt noggrant.” Han syftar då på framtida slutliga beslut om åtal och eventuella framtida domar från ICC. Men redan idag har ICJ, sedan ett bra tag nu, avgjort att det föreligger bevisning nog för rättslig tillämpning av FNs folkmordsstatuter, vilket öppnar för fortsatt utredning om folkmordsbrott av ICJ men även andra krigs- och människorättsbrottmål. ICC har sedan länge funnit tillräcklig grund – sannolika eller synnerliga skäl – att misstänka krigs- och människorättsbrott från både Israel och Hamas. Förundersökning pågår, och den 21 november utfärdades internationell arresteringsorder mot Israels premiärminister Benjamin Netanyahu och dess förre försvarsministern Yoav Gallant, samt den ende ur Hamas ledning den 7 oktober 2023 som ännu tros vara i livet, Ibrahim al-Masri (ibland kallad Deif). Detta kan ungefär jämföras med ett svenskt häktningsbeslut, vilket förutsätter att domstolen funnit sannolika eller synnerliga skäl för de misstankar det gäller – i detta fall en lång rad krigs- och människorättsbrott.
Det Kristersson gör i stället är att lägga ut texten om hur han själv värderar bevisläget. På intervjuarens direkta fråga ”Så inga bevis har presenterats för att attackerna ska utgöra undantag från folkrätten?” svarar statsministern: ”Jag har inte sett några bevis. Inte heller för motsatsen, ska jag säga”. Detta säger han trots att han förstås vet att både ICJ och ICC granskat bevisning och värderat denna i samband med besluten som beskrivits ovan. Han vet alltså att där finns bevis, men bekräftar inte detta på direkt fråga, utan börjar resonera som om det vore hans uppgift som statsminister att värdera bevisläget, när det rättsligt sett naturligtvis helt saknar betydelse vilka bevis Ulf Kristersson, regeringen eller EU (som Kristersson också nämner) har sett eller inte sett.
Alla dessa krumbukter är typiska för autokratiskt sinnade regeringschefer och hur de börjar montera ner demokratin genom att undergräva rättsstaten. De underkänner och lägger sig i pågående rättsprocesser och framställer det som att det är statsledningens sak att avgöra brottmål, inte rättsväsendet. Detta är vad Sveriges statsminister ägnar sig åt i landets största dagstidning. Och eftersom han uppenbarligen kommer undan med det lär det inte stå på förrän vi får se manövern upprepas angående någon för regeringen misshaglig inhemsk rättsprocess. När Ulf Kristersson styr Sverige är rättsstaten – och därmed demokratin – i akut fara.
