[250108] Läsningen av den här boken började med fin fart och optimism, förväntningarna späddes på av bokens nomineringar till debutantpriser då den kom ut. En uppfriskande, muntert svartsynt ton driver inledningsvis fram berättelsen om den desillusionerade europeiske översättaren Hans i japansk exil, och dennes möte med tysken Weiss, konstvetare och Japanvurmare på tillfälligt besök för att studera vad som omväxlande refereras till som den liggande, vilande, sovande och döende Buddha. Här finns också ett tidigt introducerat kritiskt tema om kulturell assimilering, som drivs fram genom Hans välfunna observationer kring skillnaden mellan den idealiserade bilden av det förfinade, kulturellt högtstående, precisionsteknologiska Japan hos besökande västerlänningar, och den krassa verklighet av kontaktlöshet och vardagsrasism som mött Hans egna tidigare försök att finna sig tillrätta i landet ”som japan”.
Nu tycker Hans sig se sitt eget trauma åter spelas upp, när han åser Weiss valhänta och patetiska, men nog så entusiastiska, försök att komma japaner och det japanska samhället och kulturen – och, inte minst viktigt i Hans ögon, japanskor – nära. Hans fylls dock inte av medkänsla utan av vämjelse och förbittring, och försöker fjärma sig från Weiss för att skona sig själv. Men chefen för museet där han arbetar tvingar honom mot sin vilja samman med tysken, som ledsagare runt i landet på jakt efter de japanska Buddha-statyer som är dennes akademiska studieobjekt.
Resan slutar i ”helvetet” av helgedomar över kristna bosättare som massakrerades under 1600-talet av lokalbefolkningen och där Wachtmeister till slut låter uppgörelsen mellan Hans och Weiss kulminera i en flammande katharsis som ekar av Mishima. Men vid det här laget har tyvärr såväl den språkliga, den psykologiska som den intellektuella gestaltningen haltat ett bra tag. Framställningen övergår i en skev mosaik av valpig slapstick, ägnad att förlöjliga Weiss men mest är tjatig, och ett överintellektualiserat utvecklingsdrama som ska ge Hans rätt på alla punkter. Boken avrundas med ett coda när Hans med hjälp av en halvblodspsykoterapeut på en amerikansk militärbas till slut försöker få bukt med sina egna problem – vilka tvivelsutan är långt värre än de lite rörande kulturella approprieringsillusioner Weiss lidit av.
Från det att Hans och Weiss lämnar Osaka i en hyrd ”roadster” blir språket alltmer manierat och stilistiskt brokigt. Hans redogörelse präglas ömsom av det lite slängiga, småsarkastiskt grabbiga tonläge som blivit så typiskt för europeiska författare som tycker sig ha massor att gnälla över men just ingenting att erbjuda i stället. Ömsom av en konstlat mästrande ton, med allt ymnigare instick av onödiga anglicismer och akademiskt klingande låneord vilka, i och med att där finns utmärkta, lättillgängliga vardagsuttryck för samma sak, bara signalerar falskt djupsinne. Eller, än värre, de ”fuktiga fittor” som Wachtmeister verklighetsfrånvänt har Hans att drömma om när han ondgör sig över hur Weiss lägger an på japanskor.
Likaså blir den psykologiska premissen för dramat mellan Hans och Weiss allt mindre övertygande. Varför ska jag tro på Hans diagnos av Weiss, frågade jag mig allt oftare, den baseras trots allt bara på några få händelser och består annars mest av hans egna antaganden. Hans liksom bara ”vet” hur det är ställt med Weiss. Liksom han bara ”vet” hur det är ställt med varje japans syn på honom själv och på Weiss – psykologiskt helt i strid med sin egen bittra övertygelse om ett kulturellt förfrämligande som spärrar all ömsesidig förståelse.
Vilket för mig till det intellektuella skiktet av assimileringskritik. Wachtmeister sätter förstås fingret på något viktigt i förståelsen av de gränser för kulturell (och mellanmänsklig) förflyttning och medkänsla som sätts av biologin (hur vi ser ut, hur vi luktar, hur vi låter, med mera) och det sätt som både individuella och kulturella preferenser och ideal bäddar in biologi både som objekt, markör och trigger. Liksom hur vår idealisering av det för oss exotiska ofta kan leda till besvikelse när vi konfronteras med objekten för vårt gillande – vare sig det handlar om japanskors Parissyndrom eller västerländska turisters förfäran över folks öppna fientlighet mot gaijin. Vi kommer inte runt ett visst mått av vardagsrasism, vare sig den tar sig uttryck i estetiska normer riktade mot andras utseende och lukt, exotisering av samma främmandes kulturella särdrag, eller simpel fientlighet och agg mot utsocknes.
Men därur följer ju icke den hårdragna tes boken driver genom Hans. Saker och ting är inte så svartvita – vare sig i biologins, i kulturens eller i psykologins värld. Människor och kulturer kan mötas, förstå och blandas med varandra, även om det inte sker i form av någon typ av ögonblicklig och total sammansmältning. Liksom människor kan älska varandra djupt och ändå hysa agg och avsky mot varandra. Kanske är det därför Wachtmeister väljer att bygga upp en sorts Mishima-stajlad, extremistisk dramabåge mellan Hans och Weiss, där särskilt den förre tvingas på en sorts absolutistisk psykologi som i slutändan blir lika obegriplig som konstlad. Särskilt skär det sig i codats öppna reflektioner inför psykoterapeuten, där Hans efter uppgörelsen med Weiss fruktar sig ha blivit för japansk för att flytta tillbaka till Europa och känna sig hemma där. Alltså precis den kulturella assimilering som genom hela boken proklameras vara en biologisk omöjlighet och som han är så förbittrad över att inte själv ha uppnått.
