Blodfattigt om en politikers vardag

[241221] Hans Dahlgren är socialdemokratisk politiker och tidigare diplomat. Mellan 2019 och 2022 var han Sveriges EU-minister. Han har varit rådgivare, statssekreterare och statsråd under fem statsministrar: Olof Palme, Ingvar Carlsson, Göran Persson, Stefan Löfven och Magdalena Andersson.

Född i Uppsala 1948 och uppväxt i Skelleftehamn. Två yngre syskon, en bror och en syster. Det står på bokens baksida att han ”tar oss med bakom kulisserna i sitt arbete med de fem statsministrarna…öppet och personligt berättar han om vardagsarbetet i Regeringskansliet…”men så värst öppen är han inte utan han behåller en professionell distans till det mesta, tycker jag.

Han har en  klar och distinkt svenska. Och berättar att hans pappa var läkare och mamman undervisade i balett på en dansskola. Karlstad och Borlänge var även det två städer han bodde i under uppväxten och även i Kiruna där hans far var industriläkare vid LKAB. På stipendium vistades Hans Dahlgren ett år i USA hos en värdfamilj 1964-65. Han skriver att det nog var under året där som han blev socialdemokrat, eller i alla fall mer vänster än höger. Fördelarna med vårt svenska välfärdssamhälle övervägde.

Hans Dahlgren hade det lätt i skolan och prisar en lärare han hade i matematik som gjorde honom särskilt intresserad av ämnet. Något han hade nytta av sedan i arbetslivet. Han var ordförande i SECO (Sveriges elevers centralorganisation) 1967 och tog civilekonomexamen på Handelshögskolan 1971. Två år senare gjorde han miltärtjänst på tidningen Värnpliktsnytt. Under början av 70-talet var han inrikesreporter på TV1:s Aktuellt och tillsammans med Bo Holmström rapporterade han direkt från Norrmalmstorgsdramat i augusti 1973.

1975 började han jobba på UD som medarbetare till utrikesministern Sven Andersson. Socialdemokratins valförlust 1976 efter 44 års regeringsinnehav finns också beskrivet, bland annat att Olof Palme tog det väldigt hårt och inte såg någon fördel med att bli oppositionspolitiker. Han berättar att Palme redan då lade ner mycket möda på sina anföranden och tal. Svenska Arbetsgivareföreningens kampanj ”satsa på dig själv” som Palme kritiserade och kallade SAF för ”propagandister och hatets och illviljans kolportörer mot svensk arbetarrörelse” behandlas. Han höll talet på Metallarbetareförbundets kongress och fick stort bifall, men alla var inte lika entusiastiska. Svenska Dagbladets ledarsida beskrev Palme som ”smädelsernas obestridlige mästare i svensk politik” och efter detta antog hatet mot Palme en central roll hos borgerligheten.

En sak som kanske upprörde Olof Palme mest var Thorbjörn Fälldins svek i kärnkraftsfrågan. Trots att han i valrörelsen idogt lovade att inga nya kraftverk fick laddas gjordes det med ett verk i Barsebäck en kort tid efter valet.
Detta uppenbara svek i en fråga som Fälldin drivit närmast fanatiskt, skulle Olof Palme aldrig komma över. Det var inte ett ouppfyllt vallöfte vilket som helst. Fälldin hade helt enkelt lurat till sig regeringsmakten.

Han berättar också att arbetet i den kommission för nedrustning som Palme hade skapat var vad han var mest engagerad i under de tio år som Hans Dahlgren fick arbeta ihop med honom.

Men Olof Palme var sparsam med att ge superlativer till sina medarbetare, får vi veta. En kollega hade påpekat det för Hans Dahlgren som fick förklara att det var så Olof Palme fungerade.

Efter socialdemokraternas valvinst 1982 blev det Hans Dahlgrens uppgift i Statsrådsberedningen att under några månader bistå Olof Palme i hans internationella verksamhet vid sidan om uppdraget som hans pressekreterare.

Ingvar Carlson var ställföreträdande statsminister och den som var allra mest betydelsefull för Palme, att ge goda och uppriktiga råd i svåra situationer, får vi veta.

Det är många nedslag i den politiska vardagen som det berättas om. Men med en distans och respekt, i regel utan några sensationella avslöjanden. Boken är på 637 sidor med därtill källor, referenser och personregister.

Ubåtskränkningarna, utlandsresorna, tiden med Ingvar Carlsson, Göran Persson, Anna Lindh, Stefan Löfven och Magdalena Andersson – den sistnämndas tid blev väldigt kort. Natointrädet kom till under hennes tid och Hans Dahlgren berättar att han var motståndare till det i det längsta – att ge upp alliansfriheten och verka under en militärmakt med kärnvapen. Men med reservationer gav han till sist med sig.

Hans Dahlgren beskriver den besvikelse han hade efter valet 2022 när det länge såg ut som socialdemokraterna skulle vinna men de borgerliga gick förbi knappt med två mandat till slut.

Några korta passager om hans privatliv finns med, att han skilde sig från första frun efter tjugo år och att han har ett tvillingpar i det andra giftet.

Det mest kontroversiella som Hans Dahlgren blev inblandad i var nog i samband med Tsunamikatastrofen 2004, men han hävdar nu i efterhand att han inte agerade på ett felaktigt sätt. Att det var kollegan Lars Danielsson som mindes fel.
Han ångrar att han inte bistod Olof Palme mer under beskyllningarna hösten -85 att han hade avstått från honorar vid en föreläsning på Harvard och att det blev ett stipendium av det till hans son Joakim istället.

Den här boken är lite blodfattig. Saknar glöd. Jag citerar Hans Dahlgren själv på sidan 358:

”Jag ser mig inte själv som någon särskilt påhittig person, kreativitet är inte min starkaste sida. Jag brukar för det mesta få saker och ting gjorda – men först måste jag inse att något behöver göras, och det händer inte alltid.”

Detta säger han om att han gjorde för lite i samband med Tsunamikatastrofen, men det kan nog också appliceras på arbetet med denna bok …

▪ Leif Wilehag

Bilden: Hans Dahlgren, fotograf: Fredrik Hjerling

Bokomslag
Hans Dahlgren
I fem statsministrars tjänst

Albert Bonniers förlag 2024

Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!
gilla.alba.3600px
Dela den här artikeln: