[241215] Mitt i svenska sommaren, under björk och ek sitter jag och talar med Charlotte Svärdström. Solen lyser förföriskt därute över ängen, och i skuggan flyter samtalet över gränser, mellan länder och om världen som den blivit och som den hade kunnat bli.
Är det försent? Min tanke hinner knappt formuleras innan Charlotte eliminerat den. Det är aldrig försent!
Orsaken till vårt möte är många, men min egen drivkraft är frågan om vad hände med alla oss som var aktiva vänstermänniskor under 70- och 80-talen. Alla vi som då med mod i barm och övertygelse i hjärnorna marscherade mot kärnkraft, mot rovdriften på människor i malmfälten, mot USAs krig i Vietnam och för kvinnors frigörelse i Sverige. Alla som engagerade sig i olika vänsterrörelser och som idag är gamla, har sina arbetsliv bakom sig och under tiden mer eller mindre kommit att uppslukas av det hegemoniska samhälle som sätter individen före gruppen och blivit mer eller mindre främmande för klassamhällets frågeställningar och slumrande konflikter.
För så blev det ju, att många kom att, i takt med familjebildning, yrkesval, ökade ekonomiska möjligheter, bli alltmer samhällstillvända och borgerligt tänkande. Den politiska debatten i sig kom att så sakta glida högerut, och de mer radikala parollerna från socialdemokrater och vänstern uteblev så småningom helt. Tjänstepensionen kom och gjorde i ett slag stora delar av befolkningen till aktieägare
Men några blev kvar i sin övertygelse, och ännu finns det entusiaster från 70-talet kvar. Sociala medier har öppnat ett fönster som gjort att många, särskilt kulturarbetare och arbetare av skilda slag, visat sig både som individer och grupper; de som har 70-talet gemensamt i minne och som inte ändrat sin grundsyn på världen. Charlotte Svärdström är en av dem som ägnat och ågnar sitt liv åt kampen för fred och människans frihet från kapitalets förtryck på den globala arenan.
Jag frågar henne medan vinden blåser från fjorden och får löv att falla på det lilla bordet vad som fick henne att lämna Sverige för det av arabiska våren befriade Tunisien.
– Kärlek, svarar hon tveklöst, Kärlek till mannen, fiskaren Hedi som hon träffat på stranden och kärlek till revolutionen, till kampen för att bättre liv för alla. Charlotte är, som jag, drygt sjuttio år gammal. Har arbetat som journalist och och lärare för invandrare i Angered, Göteborg. Skrev tio år som journalist i Proletären om kampen i Sverige och Europa. Hon imponerades av hur den europeiska vänstern lade all vikt vid de stora frågorna, de om maktfördelningen i samhället, och jämförde med den svenska debatten som då huvudsakligen rörde sig om snäva avgränsningsfrågor mellan olika vänsterrörelser. Futtigheten störde henne. Att vänstern inte förmådde uppträda enat i i de stora frågorna om kapitalismen och arbetets villkor gjorde henne besviken. Charlottes artiklar skrevs om för att bättre passa just Proletärens linje, vilket fick henne att tvivla på tidningen och partiet. Det kunde hon inte medverka till, så hon lämnade jobbet hon haft i tio år och började arbeta med svenska för invandrare.
Charlotte menar – med mig – att kampen för arbetarnas rättigheter och inflytande är större än enstaka personers ledarskap i ett visst parti. Sekterismen splittrar och får motståndaren att kunna växa sig starkare, som den gjorde under 80- och 90-talen, inte minst med Timbro förlag (Svenskt Näringsliv) som hegemonins förkämpe.
Hon reser sig från plaststolen. Visar konstverken bland sluttningens träd och buskar upp mot det välordnade villasamhället som vuxit upp under de senare årtiondena. Charlotte är inte bara ordkonstnär, utan likafullt en bildmakare av rang. Smidig som en katt smiter hon upp mellan tuvorna med mig klampande efter. Ett år yngre, men många år tyngre. Vi stannar vid en viloplats och blickar ned på det lappade och lagade lilla sommarhuset. Vi tar in en stund i tystnad…
Så börjar vi prata om kampen, om Tunisien och om Afrika. Om hur hon kom att bosätta sig i Hammamet tillsammans med Hedi (”min Poseidon”) ett liv i ständig kamp för den Tunisiska revolution som inledde – och inleddes med – med Den Arabiska Våren. I många länder blev den snart höst igen. Hon berättar om hur grannlandet Libyen förstörts av västmakternas inblandning, och om hur Tunisien idag delats i en revolutionär arbetargrupp som tillsammans med landets armé ideologiskt och organisatoriskt försöker hålla Västs påtryckningar stången. Det är inte i Sverige eller Europa som kampen kan vinnas, den måste börja hos de mest utsugna, de mest förtryckta och de allra viktigaste länderna för Västs överlevnad, menar Charlotte. De finns i Afrika och i Asien. Det är också där som konflikten står på sin spets. Också där som världens nya alternativa ”ordningar” kan börja verka.
Så långt komna, med tankerötterna i Sara Lidmans ”Gruva” och Vietnamkriget, i uppbrottet från den borgerliga familjen i Sverige och friheten i kampens Tunisien och kärleken, kommer vi in på det verkligt viktiga: att inte tappa hoppet. Charlotte säger att jag verkar vara pessimist, inte riktigt tror på förändring. Jag kan inte annat än hålla med, jag tvivlar ofta. Men inser att tvivlet i sig är ett hinder; den som tvivlar lägger inte manken till. Charlotte gör just det: hon lägger sitt liv i kampen för en bättre värld, en jämlik värld, en värld där draken USA inte längre tillåts bestämma vem som ska leva eller dö, där Palestinas folk ska få leva i fred, där de nya solidaritetsband som knyts i Afrika ska innebära en resning för hela kontinenten, och där människor inte längre ska offras därför att de råkar vara födda i Sydsudan eller i ett läger i Libanon. En värld i fred och frihet.
–Det är inte bara möjligt. Det är nödvändigt, säger Charlotte med eftertryck.
Jag säger adjö, dricker sista slatten ur kaffemuggen. Vi kramas, jag säger tack och vandrar stigen bort mot min bil. Tänker hopp hela vägen tillbaka till mitt eget lilla sommarbo på Tjörn. Visst lever 70-talets engagemang vidare, men nu globalt och i helt nya kontexter. Kanske i Afrika där ungdomen dominerar och ”nya 70-talisterna” kan ta över …
