[241215] Svenska romaner förhåller sig alltför lite till de snara framtidsutsikter samtidens politiska utveckling varslar om. Visst finns undantag. Lotta Lundbergs Den första kvinnan, utmålade 2019 en framtid som redan är här. Jerker Virdborgs Svart krabba från 2002, och förra årets Rubikon av min filosofkollega Jesper Ahlin Marceta är två andra exempel. Dessa tar sikte på kriget som en alltmer reell möjlighet, en av vår samtids mer skrämmande sidor som vi verkligen behöver litteraturen för att handskas med. Men bakom kriget finns den inrikespolitik som här och nu skapar krigshotet: en autokratisk nationalistisk politik som aggressivt driver en kolonial expansionsiver som sedan 2014 gått från ord till handling i Ukraina. En inrikespolitisk kraft vi på hemmaplan har mitt i Regeringskansliet. Det är denna samtids framtidsutsikter på svensk mark som Agnes Lidbeck tar sig an i romanen All min kärlek, som kom ut förra året.
Det här var min första bok av Agnes Lidbeck och jag slog omedelbart av hennes varsamt impressionistiska fokus på vardagsdetaljer och ett avspänt, avskalat berättande med nära relationer i blickpunkten. Här finns många briljanta små scener och scenerier att avnjuta i prosan, med fin gestaltning inte minst av antydda stämningar och känslolägen i det lilla som är svåra att sätta ord på. Stilen gör också att jag som läsare hamnar i ett sorts gränslöshet till de många karaktärerna – flera generationer vuxna, unga och barn som Lidbeck låter mig flyta in i och ut ur, se ur de andras synvinklar och kommentera sig själva – och hur de griper in i varandra i olika tidsplan.
Redan från början slås an ett retrospektivt perspektiv, där landet bearbetar en period av rätt så vagt antytt förtryck med långtgående förföljelser. Efter ett omtag från andra hållet som presenterar de fyra centralkaraktärerna Petra, Johannes, Axel och Julia från ungdomsåren, rullas i olika portioner i olika tidsskikt upp deras roller i utvecklingen och relationer till varandra. Samhällsutvecklingen är – och det tolkar jag som ett centraltema i hur Lidbeck föreställt sig romanens logik – speglad i privatlivets turbulens, självbedrägeri, svek och bitvis normlöshet, vilka framträder allt eftersom och sätter spår i barnen som föds under hand, barnen som i det retrospektiva utgångsläget för boken blivit vuxna.
Men samtidigt är det hela rätt så ordentligt vagt och man får som läsare gissa sig till ganska mycket, delvis för att tidsplanen ibland är svåra att hålla isär när berättandet vandrar mellan karaktärerna i olika faser. Axel är en Lucifer-figur som tidigt sviker och får de andra att överträda normer, en frestare och en odugling som föraktar allt och alla och vad tiden lider får reell makt i Partiet, i synnerhet dess propaganda och ansträngningar att undanröja politiska motståndare, varav en är Julia. Det finns en enda – relativt kort – sekvens i boken som är konkret om vad förtrycket innebär, och detta är också det enda som serverar spänningsmoment. Men den skildrar inte det enda offret i gruppen utan den som klarar sig undan genom sina privilegier i form av personliga kontakter. Offrens perspektiv förblir oredovisade, deras ansikten osynliga. I det retrospektiva utgångsläget är det så Johannes som suttit på den reella makten och kunnat avgöra efter eget tycke om Axel alls ska ställas till svars, och då är det med ens Axel som har de personliga kontakterna som kan frälsa honom.
Så i slutändan läser jag All min kärlek som en berättelse om privilegium: en grupp jurister, läkare och journalister utan antydan till problem med försörjning eller bostad eller ställning i samhället. Med ett undantag klarar de sig enkelt genom en mörk politisk period utan att behöva gå i exil eller krossas. De lever den borgerliga vardagens pragmatism och ovilja att öppet erkänna vad som sker, och de ägnar sig åt det stillsamma medlöperi det innebär att plikttroget sköta sitt jobb under en repressiv regim. I andra änden av historien kan de tryggt räkna med att vara i överläge och själva sitta på maktens verktyg att bruka enligt eget godtycke. Häri finns förstås en viktig sanning om vårt eget samhälle: vår anpassliga breda medelklass, väloljade byråkrati och allmänhetens lydnad mot myndigheterna. Allt detta vi brukar tänka på som fundament för våra nordiska goda samhällen – men som också är mumma för förtryckare.
De få tillfällen Lidbeck är specifik om förtryckets maktutövning – säkerhetspolisens utökade befogenheter som handhas av partitrogna, försvinnanden av oppositionella, kontroll av media via ekonomi och företagspolitik – är det trovärdigt. Men det blir för sparsmakat och fragmentariskt för att hänga ihop till en begriplig samhällsskildring. Riktigt vad Partiet driver för politik förblir ett mysterium, likaså hur det kommit sig att eran avslutats och begränsats till sex år. När Lidbeck föreställer sig som sannolikt att en sådan regim tillåter sig att släppa makten, eller att försvinnanden bland politiska motståndare skulle begränsas till ett sådant fåtal som explicit anges, förlorar romanen i trovärdighet. Lurar här möjligen en privilegierad utsiktspunkt inte olik den utifrån vilken Johannes och Petra betraktar vad som sker och glider oskadda genom samtidsmörkret på sin räkmacka? En bildad borgerlighets perspektiv, så djupt skolad och invand i liberal och demokratisk ideologi att man inte förmår varsebli hur enkelt och slutgiltigt allt som idag tas för givet i inrikespolitiken kan utplånas inom ramen för vår demokratiska konstitution på bara några år.
