[241210] Göteborgs Stadsteater med Backa Teater bjuder på var sin godbit när det gäller den komplexa frågan vad det är att vara människa. Med strålande fräscht skådespeleri och fantasirik regi landar såväl sagan ”Pinocchio” som en snabbspolad ”Teorier om Människan” inför julen likt fullvärdigt teatergodis, som både triggar till skratt och reflektion.
Inte sällan är det de fria teatergrupperna som tjänar språngbräda till de stora scenerna, Så är det med Odin Romanus, som jag först såg som praktikant från scenskolan på Masthuggsteaterns dramatisering av en annan klassisk barnbok, ”Det blåser på månen”. Efter att han sedan dess medverkat i pjäsen Nattvak på Göteborgs Stadsteater gör han nu titelrollen i en uppkäftig version av sagan om trädockan Pinocchio som vill bli människa. Och hur blir man det?
Ja, Odin Romanus lyckas i alla fall att med ett konsekvent knyckigt fysiskt agerande gestalta en docka av trä, Pinocchio, som tar sig förbi och igenom många prövningar för att bli människa, inte genom att riskera livet i nationens tjänst men av att lära sig av sina misstag och av kärleken till sin ”fosterpappa”, som han med fara för eget liv lyckas rädda från att drunkna.
Odin Romanus tar med ett skickligt utstuderat kroppsligt agerande publiken med på en stapplande resa genom tillvaron, som låter utsätta honom för diverse frestelser och falskhet när han flytt både skola och förälder för att ge sig ut på äventyr, där han ses som ett lätt byte för bedragare och utsätts för en rad prövningar att bemästra.
Ett fynd är onekligen också den färöiska skådespelaren Kjartan Hansen, som från start har publiken i sin hand. Med snabb framfart och härligt komiskt minspel gör han rollen som fattiglappen Geppetto till en riktig lustigkurre, som enligt denna version inte är en snickare som skapar sig en docka av trä, utan en ensam fattiglapp, som hittar en bortkastad trasig trädocka av pinjeträ, som han tar hand om och ger det mångtydiga namnet Pinocchio.
Inledningen utspelar sig framför en heltäckande vägg av spånskivor på vilken det som denne Geppetto berättar han samtidigt också snabbt illustrerar på denna vägg, saker som han sedan syns parera eller ducka för, när han i sin iver rusar fram och åter längs denna vägg.
Denna inledande scen med sin fräcka regi och scenografi gör mycket för helheten, liksom när Hansen efter paus uppträder i medaljtyngd uniform som presidenten Noblare med en påse popcorn i handen för att på avstånd lojt betrakta och heja på ett pågående krig med offer av ”orädda försvarare av fosterlandet” som om han var på bio.
Föreställningen kan likväl ses som en såväl religiös som politisk satir över en värld som kan tyckas övergiven av en beskyddande gud. Närmast den religiösa kontexten kommer Marta Andersson-Larson i rollen som den ”Blå flickan” som likt en fe, ängel eller ett envist samvete försöker varna och leda Pinnochio på rätt väg förbi farorna och frestelserna. Hon är hejdlöst rolig och rörande i sitt agerande. Lite i längsta laget tycker jag ändå att den stackars dockpojkens näsa till sist visat sig bli som tecken på hans förmåga att ljuga sig fram.
Allt går i ett högt tempo med åtta skådespelare som lyckas besätta inte mindre än 28 typer som i olika snabba scenografi, kläd- och sminkbyten dyker upp som småtjuvar, klasskamrater, poliser, domare, rekryter m fl längs vägen.
Det var ju som en moralitet författaren Collodi ska ha skrivit denna fabel i syfte att utbilda nya generationer i kampen för ett fritt och enat Italien, uppvuxen som han själv var under fattiga förhållanden i mitten av 1800-talet utan tillgång till adekvat utbildning i ett splittrat Italien som kämpade för sitt enande, varför han förlagt handlingen till arbetarklassens hårda villkor. Därmed skrev han också in sig i sagogenren kallad ”the Good Bad Boy”. Med sin tolkning i händerna på den danska regissören Katrine Wiedemann har Göteborgs Stadsteater skrivit in sig i genren meningsfull, komiskt våghalsig familjeteater.
*
I Backa Teaters foajé möter stora kampanjbilder som vittnar om det pågående samarbetet med en av svensk samtidskonsts hetaste bildkonstnärer, Jens Fänge, vilket kan påminna om en period inom svensk dans- och teaterkonst, där välkända konstnärer anlitades som scenografer. Men Fänge har inte gjort scenografin inne i föreställningen av Backa Teaters senaste uppsättning, Teorier om människan.
Pjäsen är tillkommen i en grovmanussatsning av Barnteaterakademin och skriven av Bereket Hailimariam. som tidigare debuterat som dramatiker på Angereds teater.
För den stilrena scenografin svarar Josefin Hinders, som också gjorde scenografin till Backa Teaters föreställning DNA. En bänk, en gatlykta och ett spårvagnsspår ger snarare intryck av en hållplats än en skolgård som träffpunkt för tre färgstarka skådespelare i rollerna som tre 16-åringar som har denna plats som träffpunkt för sina försök till samtal om livet och inte minst om vikten av att kommunicera med ord.. Skådespelarna, som det senaste året avslutat sina studier vid Högskolan för scen och musik i Göteborg, imponerar med ett oerhört rappt och uttrycksfullt tal och kroppsspråk. Det går fort, är roligt och charmigt, även om jag måste hålla med ett yttrande som mot slutet fälls på scenen: ”Jag försöker förstå men hänger inte med”. Likväl intresserar mig föreställningen,.
Två tydliga intermezzon sticker ut. Plötsligt står Johannes Frezgi framför en mic och berättar entusiastiskt om den legendariske jazzsaxofonisten John Coltrane. Frezgi återkommer också då och då till berättelsen om pingvinernas särställning som art, unik genom sitt sätt att hålla fast vid samma partner livet ut.
Framför allt är pjäsens syfte att handla om språkets betydelse för den ömsesidiga förståelsen, vilket mer handgripligen illustreras med att två av dem försöker få den tredje att släppa sin mobil för att delta i samtalet. Denne Nikola Borggård Gavanozov bemästrar sannerligen den rappa taltekniken, när han inledningsvis fantiserar om en framtid med hustru och barn.
Sharzad Rhamani har också dans som specialitet och har bland annat kunnat ses i en uppsättning av Regionteater Västs dansensemble. Att det är en föreställning som lär gå hem hos skolelever från framför allt högstadiet och uppåt är jag övertygad om. Den bjuder på en hel del stoff att följa upp med samtal efter, när frågan uppstår vad vi egentligen pratar om.
Men sanningen att säga har jag mest roligt åt dessa unga skådespelares snabba verbala förmåga, vars innehåll dessvärre i stora stycken går mina öron förbi men som jag av de skratt som kommer från den yngre delen av premiärpubliken förstår har sina poänger.
